Häromdan talade jag länge i telefon med min äldsta "tjejkompis", Ingrid Luterkort. Hon är 98 och har i sitt långa yrkesliv varit skådespelerska och regissör. Hon stod på scen, på Dramaten, så sent som för tre år sedan. Många har hört hennes vackra röst i P1:s Dagens dikt.
Vad är hemligheten med hennes vitalitet? Det är vi många som frågat oss. Generna förstås. Men kanske också ett rikt socialt liv. I många år bodde vi grannar i Hässelby Familjehotell, ett kollektivhus som funnits i över femtio år. Lika länge har Ingrid bott där. Mycket tack vare hennes administrativa talanger lyckades vi organisera oss i arbetsgrupper som tog över matlagningen när husvärden 1976 beslöt att lägga ned restaurangen. Nu har hyresgästerna drivit matsalen i över 32 år!
"Jag skulle inte kunna tänka mig ett bättre äldreboende än detta, där vi umgås över generationsgränserna", säger Ingrid. "Just för att det inte är ett äldreboende." Hon umgås ofta med både medelålders och yngre personer i huset.
I Linköping finns sedan över 25 år ett kollektivhus, Stolplyckan, som delvis har "vårt" hus i Hässelby som förebild. En av arkitekterna bakom det är Ingvar Thörnblom, även han min före detta granne. Jag minns när vi tillsammans höll föredrag på Linköpings stadsbibliotek någon gång vid 70-talets mitt och berättade om våra positiva erfarenheter av att bo i gemenskap, samtidigt som vi försökte avskaffa diverse fördomar om kollektivhus. Ja, man har eget kök. Nej, man delar inte säng med alla de boende. Etcetera, etcetera.
Kanske medverkade vi till Linköpingsbornas intresse för kollektivboende. I varje fall stod kollektivhuset Stolplyckan klart för inflyttning 1980/81. En person som bott där sen början är Miriam Berger som kan berätta om ett hus med välfungerande socialt innehåll och samma goda samspel över generationsgränserna som Ingrid, Ingvar och jag själv har erfarenhet av. Sämre tycks det dock vara med husets fysiska status. På grund av byggfusk i åttiotalets början måste nu ytterväggarna bytas ut. Men detta till trots finns det en solid gemenskap med aktivitetsdagar, pubkvällar och gemensamma måltider för dem som vill laga mat ihop. Det som skiljer Stolplyckan från det kollektivhus jag själv bodde i en gång är att det också finns servicelägenheter för både äldre och funktionshindrade, ännu ett steg i att avskaffa kategoriboende och öka det sociala samspelet.
"Vanliga" boende sköter sig själva som i vilket hyreshus som helst. Men Miriam Berger tror att boendegemenskapen kan uppskjuta behovet av äldreservice i några år. "Här uppstår relationer - det är kollektivhusets idé. Ett slags bygemenskap." Följdriktigt har Miriam Bergers bok, Kollektivhuset Stolplyckan 25 år, som kom ut 2007, undertiteln En annorlunda by mitt i stan.
Det som förvånar mig som gammal kollektivhusbo är att den här sortens lösningar fortfarande är så sparsamt förekommande. En del nya initiativ har dock tagits på senare år men främst till 50+boenden för aktiva seniorer. Ett känt exempel är Färdknäppen vid Södra station i Stockholm. Det har funnits i 16 år, befolkas av ytterst aktiva seniorer som lagar mat ihop, snickrar, samtalar och håller trevliga fester. Jag har varit på flera sådana. Också på en begravning - kollektivhusbor lämnar gärna inte en sådan gemenskap förrän det är dags.
Nu när vi fyrtiotalister blir seniorer på löpande band kommer det att behövas många hus som Stolplyckan, Färdknäppen eller Hässelby Familjehotell.
Vem planerar för det?
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com