På kort tid har vi kommit att få varmare relationer till dessa nya grannar än vi tidigare haft under de trettio år som denna boendegemenskap funnits. Aldrig glömmer de att hälsa och fråga hur det står till medan vi med de svensk-svenska grannarna ofta bara utväxlar ett hej eller en vinkning för att erkänna varandras existens. I synnerhet vintertid.
Hur rimmar denna erfarenhet med forskarnas väl underbyggda påstående att Sverige är det land som tillsammans med Norge och Danmark har högst social tillit i världen? Är det några som knyter förtroliga band med oss så är det väl våra nyinvandrade grannar medan vi svenskfödda förhåller oss tämligen avvaktande och rädda för att kränka varandras integritet. I en nyutkommen högintressant bok Tillit i det moderna Sverige - den dumme svensken och andra mysterier (SNS förlag), får jag svar av bokens redaktör, historieprofessorn Lars Trädgårdh.
Den sociala tillit vi utvecklat i vårt land sedan medeltiden är vad han kallar "en sval tillit". Den bygger på tilltro till samhällets institutioner och tron på individers jämlika rättigheter inför lagen- det började med landskapslagarna. Medan man däremot i sydliga länder, från vilka en del av våra invandrare kommer, har en låg allmän social tillit, till exempel till banken eller skatteverket eller kommunen, men desto hetare tillit till den egna familjen eller klanen som kännetecknas av starka lojalitets- och gemenskapsrelationer.
Jag finner att vi kommit att få ett slags familjerelationer till våra nya grannar. Och vi vet inte alltid hur vi ska hantera dem.
Man kan också, som de två forskarna Susanne Lundåsen och Thorleif Pettersson, uttrycka skillnaderna i tillit med de två engelska termerna bridging och bonding, det vill säga överbryggande respektive bindande tillit. Det svala överbryggandet gäller relationen till den "stora världen", det intensiva knytandet av "förtroeliga band" sker i den lilla världen. Och de harmonierar inte alltid med varandra. I en gedigen genomgång av skillnader i medborgaranda i 26 av landets kommuner, däribland Linköping, undersöker de två graden av överbryggande tillit bland annat i förhållande till andelen utomnordiska medborgare i respektive kommun. Inte förvånande visar det sig att större andel utomnordiska medborgare ger svagare medborgaranda och lägre tillit.
Ändå känner de två forskarna sig tvungna att nästan be om ursäkt för sina "politiskt inkorrekta resultat" därför att "det skulle kunna användas som argument av invandringsfientliga krafter i deras opinionsbildning". Men som de också säger "man ska inte förringa problemet. Det skulle enligt vår uppfattning bara göra saken värre."
Så som jag tolkar deras resultat är det tämligen självklart att tilliten till samhället och dess institutioner med nödvändighet måste bli lägre i samhällen där en större andel invånare kommer från länder där samhällstilliten är låg. Det är ju den livsluft de har andats. Kanske kan de förresten också lära oss att inte vara onödigt godtrogna och föreställa oss att samhället alltid vill oss väl - den senaste tidens upprörande fall med självmord bland unga flickor som farit illa på samhällets behandlingshem är ett exempel att fundera över.
Möjligen är det mer av den "heta tilliten" vi behöver, mindre av "den svala".
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com