Kyrkan mitt i byn, heter det. Byn utgjordes i veckan som gick av bokmässan i Göteborg och dess kyrka av mässans Se Människan-scen, ett forum för åsiktsbrytningar som under åren utvecklats till en verklig hot spot under de fyra septemberdagar då Göteborg är kultur-Sveriges centrum.
Inte behövde man köpa dyra seminariekort för att få vad man önskade av kulturell och andlig spis, det räckte med entrébiljetten och rätten att hänga sig kvar i kyrkans område där på mässans andra våning, få sig en kopp kaffe serverad av vänlig präst eller diakon och lyssna in till exempel ett fint samtal som Lisbeth Gustafsson förde med Carl-Henning Wijkmark om hans prisbelönade bok "Stundande natten" eller en spännande introduktion till Søren Kierkegaard av Ann Lagerström och Ted Harris som skrivit en rolig bok om denne inte helt lättsmälte filosof eller njuta av förre ärkebiskopen KG Hammars avspända och kunniga sätt att föra samtal om andliga ting så att de berör.
Ett av dem förde han med författaren Anita Goldman om hennes bok "Ljusbärarna":
"Anita Goldman har haft modet att skriva om motsatsen till ondska i sin bok", sade han och berättade om bokens tre gestalter som under de svåraste umbäranden mitt i tortyr och massmord lyckas behålla ett ljust och försonande sinnelag och visa att de kan älska och förlåta sina bödlar.
"Varför fastnar du inte i det mörka, i det onda?" frågade KG Hammar. Och Anita Goldman svarade med att tala om fascinationen kring det mörka som har gjort att vi fått ett slags tillbedjan till det onda. "Den fantiserade ondskan görs intressant och komplex, den fantiserade godheten görs tråkig och händelselös. Medan det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Den verkliga ondskan är monoton och bokstavligen dödtråkig och den verkliga godheten är extremt radikal."
Ja, hur är det möjligt att en blind tonåring i Buchenwald eller en kvinna i Rwanda som sett hela sin familj huggas till döds kan bli dessa ljusbärare? Jo, sade Anita Goldman, det är möjligt därför att de överlämnar sig åt Gud. "Man kan välja förhållningssätt till det onda som sker en, välja att bli ljusbärare, man kan välja Gud." Men, tillade hon, om Gud vill kyrkan inte gärna tala. Man talar gärna om andlighet men inte om Gud. "Varför skyggar kyrkan för G-ordet?"
Då tände det till i samtalet. För är det någon som verkligen har talat om Gud och det på ett sådant sätt att människor långt utanför kyrkans traditionella krets har lyssnat med uppmärksamhet så är det väl KG Hammar. Kanske inte så konstigt att han blev provocerad och bad att få utmana Anita Goldman om hennes kyrkoförakt: "Det är de etablerade religionerna som förvaltat kunskapen om vår inre verklighet". Och så uppmanade han Anita Goldman att som nästa steg i strävan att se ljuset i mörkret även bearbeta sin svart-vita syn på vad den institutionaliserade religionen står för.
Ja, det kanske vi är fler som behöver göra. Hur många gånger har jag inte med visst gillande hört människor säga: "Jag är inte religiös men jag söker andlighet". Underförstått: Inte är jag så töntig eller naiv att jag tror på det som kyrkan bekänner. KG Hammar har fått höra det så många gånger att han hunnit bli trött på det och menar att ingen blir hjälpt av de där gränsdragningarna. "Vi gör erfarenheter som saknar språk".
Men hur kan man då förmedla dem? Jo, kanske med sådana exempel som Anita Goldman ger i sin bok.
Gud eller ej - nog kunde vi börja bearbeta denna fascination vid ondskan som hela vår kultur, inte minst medierna, är bärare av!
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com