Mig äger ingen - visst är det en strålande titel på en lika strålande bok. Jag talar förstås om Åsa Linderborgs prisade självbiografiska bok om sin uppväxt med sin pappa, härdarmästaren på Metallverken. Jag har just läst den och kan bara hålla med Mats Gellerfelt som i sin recension i SvD förra året skrev att den kommer att räknas till de klassiska barndomsskildringarna. Samtidigt är den ett socialreportage som utan tvekan borde gått till finalen i den tävling om bästa socialreportage där jag själv är juryordförande, Wendelapriset 2008. Men tyvärr var det ingen som nominerade boken.
Nu lämnar jag funderingarna över bokens innehåll och funderar i stället över dess titel som har satt igång mina tankar över frihet och beroende: "Mig äger ingen". Vem äger vem? Vem äger mig till exempel? En egotrippad reflektion i takt med tiden kan det kanske tyckas. Men låt mig vidga resonemanget.
Som journalist är jag företrädare för ett fritt yrke, utövare av den pressfrihet som det då och då hålls fina högtidstal om. Innebär det då att jag är fri att uttrycka mig ungefär som jag vill? Det fria formulerandet har jag rätt till, ett personligt bruk av orden, det är en härlig känsla. Men även den friheten har förstås sina begränsningar. Varje redaktion har sina inbyggda språkliga tabun. När jag som nyanställd på Svenska Dagbladet 1976 skrev "Kungen och Silvia" i ett reportage fick jag bassning. Man uttrycker sig inte så vanvördigt om vår drottning. Och när jag som vikarierande redaktör för min avdelning hade att ta ställning till en skribents bruk av ordet "knulla" fick det gå till chefredaktören för avgörande. Han tillät det enbart med bruk av just citattecken kring.
Var detta ett sätt att beskära den journalistiska friheten? Nej, knappast. Men det är märkligt att det var sådana små balansakter som man lade sin energi på och inte på frågan om journalisters makt och maktutövning, den som arga läsare ibland hörde av sig om. Eller på att bråka med tidningsledningen om vissa tabuämnen som dikterades av de oskrivna reglerna. Några gånger rök jag ihop med mina chefredaktörer - till exempel när jag skrivit om kvinnors inställning till kärnkraften inför folkomröstningen 1980. Jag tror inte läsarna var särskilt upprörda. Men det var känsligt för en tidning som stöddes av näringslivet, Asea till exempel.
Numera har jag som föreläsare för aktiva journalister ofta anledning att diskutera deras yrkesroll. Det som slår mig är hur få av dem som verkligen känner sig ha makt. Hur kan det komma sig? För det är ju uppenbart att läsare/lyssnare/tittare tillskriver journalister en oerhörd makt.
Kanske är förklaringen att journalister känner sig ungefär lika maktlösa som till exempel en metallarbetare på ett företag där det rationaliseras. Det är vad som sker i de stora mediefabrikerna med väldig fermitet. Skulle någon journalist använda sig av sin publicistiska frihet för att offentligt diskutera den del av vår demokratiska apparat som de själva är direkt berörda av möts de av iskyla från sina chefer och rädsla från sina kolleger. Senaste exemplet är Erik Fichtelius som i en debattartikel i DN den 18 maj kritiserade SVT:s ledning för att offra kvaliteten till förmån för såpor och frågesport. För två år sedan gick SVT:s Olof Dahlberg på samma sätt ut i debatten och bemöttes med samma iskyla. Nu har han just gått till Axess med samma uppdrag han länge hade på SVT. Båda bemöttes av ledningen som om de enbart kämpade för sin egen karriär. Det principiella i frågan togs inte upp. Det är, som det heter med ett vanligt understatement, oacceptabelt.
Ja, vem äger journalisten?
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com