Hjärtefrågorna har blivit ombytta i svensk politik.
Moderaterna bibehåller enprocentsmålet för utvecklingsbistånd, medan försvarsanslagen hålls tillbaka. Socialdemokraterna värnar om försvarsindustri och försvaret av Östersjöområdet men talar inte om bistånd.
I veckan presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson (m) (även krönikörskollega vid Corren) biståndsbudgeten inför en gillande publik av gamla biståndsentusiaster i Föreningen för utvecklingsfrågor.
Dagen därpå talade socialdemokratiska säkerhetspolitiker hos Folk och försvar med värme om betydelsen av svensk försvarsindustri - för säkerhetspolitisk trovärdighet, spetsteknologi, export och sysselsättning. Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) underströk att försvarsindustrin i en kommande lågkonjunktur är det enda näringspolitiska instrument regeringen har kvar och utrikesutskottets Urban Ahlin (s) såg till och med stora exportmöjligheter till USA framöver när amerikanarna måstes spara och köpa försvarsmaterial i konkurrens. I socialdemokraternas budgetförslag nästa vecka kan vi vänta att det gamla försvarsindustriella komplexet mobiliseras i kampen för jobben i västkustens krispräglade fordonsindustri.
Med ett måhända nyvunnet personligt engagemang håller Gunilla Carlsson på att för första gången göra bistånd till en angelägenhet för moderater. Ett rättighetsperspektiv ska genomsyra den samlade utrikespolitiken och demokrati- och yttrandefrihet ska främjas också genom direkt stöd till opposition i politiskt känsliga områden. Genom "ansvarsutkrävande" och "tydligt resultatfokus" ska biståndspolitiken få legitimitet. Det ska bli "ordning och reda i biståndet", när Sida sedan i onsdags fått ny organisation.
Den uppryckning av biståndet som statsrådet vill genomdriva är välkommen. De flesta av förnyelseåtgärderna känns för den skull igen från förr: Koncentrationen av antalet samarbetsländer liknar programlandspolitiken från 1970-talet. Att med "ägarfokus" lägga ansvar på mottagarländerna, skiljer sig inte så mycket från 70-talets överdrivna tro på "progressiva regimer". Att frivilligorganisationer och civilsamhälle ofta är bättre på att förmedla och utnyttja bistånd än stater och myndigheter har vi sagt sedan 80-talet. Den stora betoningen av demokrati och mänskliga rättigheter kom på 90-talet. Mest nytt i årets biståndsbudget är landsbygdsutvecklingens återkomst. Det har stått tillbaka under en längre tid, men är ju ett klassiskt tema från biståndets 60-talsbarndom.
Än så länge verkar inte Gunilla Carlsson vilja ta den strid om "säkerhetsbistånd" som många väntar på. Försvarsmakten skulle gärna se att biståndspengar var med och betalade krishanteringsinsatser i Afrika. Det tillåter inte OECD:s biståndsorgan DAC om biståndet ska räknas in i enprocentsmålet.
Men om Sverige ska driva en sammanhållen politik för global utveckling måste vi kunna göra samlade insatser där väpnade styrkor också medverkar tillsammans med humanitär hjälp och utvecklingsstöd. Vilka kostnadsposter som får räknas in i enprocentsmålet borde vara en bokföringsfråga i efterhand. Samtidigt kräver nog ett sådant säkerhetsbistånd ofta hellre specialpoliser än dagens tungt beväpnade snabbinsatsstyrkor för EU. I så fall kanske försvarshuvudtiteln ändå får litet resurser över till socialdemokraternas närområde och försvarsindustri.
ANDERS MELLBOURN