Det är fredag morgon och jag sätter mig för att skriva denna text. Tanken är att skriva om vad det gör med en stad att drabbas av händelser som explosionerna på Ådalagatan i juni och på Garnisonen i måndags.
Då, när jag precis satt mig för att skriva, kommer ett nytt larm: Ett misstänkt föremål har hittats i Tannefors och nationella bombskyddet kallas in.
Det är sommar 2019 i Linköping.
Fredag 7 juni känns som igår. Den stämning som rådde då, inte minst där jag befann mig några timmar vid aspärrningarna i korsningen Snickaregatan-Linnégatan, kommer jag att bära med mig resten av livet.
Många grät, ännu fler kramades, en del pratade osammanhängande och andra hastade omkring till synes planlöst.
Det var chock, oro, stress, trötthet och vilsenhet i en hemsk blandning. En krisstämning jag aldrig upplevt tidigare och som jag förhoppningsvis aldrig behöver uppleva igen.
LÄS MER:Mitt i min drabbade stad
Idag vet vi hur hårt explosionen på Ådalagatan slog mot oss som är staden Linköping.
Fredag 7 juni 2019 blev en av de mörkaste dagarna i vår stads moderna historia. I går kom nyheten att detonationen innehöll 15-20 kg sprängmedel vilket gör den till en av de största i Sverige på många år.
När vi nu, ett par månader senare, upplever nya dramatiska dagar är det alldeles tydligt att den oro som föddes vid Ådalagatandådet lever kvar i många av oss Linköpingsbor.
Vi är en stad på tå nu, där varje smäll, varje sirén, gör oss extra uppmärksamma, extra oroliga.
Det är priset ett samhälle betalar när det offentliga rummet angrips.
Kriminella uppgörelser hare vi tvingats vänja oss vid de senaste tio åren, inte minst sommartid, men aldrig något så stort, med så stor allmän ödeläggelse, som Ådalagatanexplosionen.
Trots att det av allt döma inte var ett terrorattentat, utan mer troligt riktat mot någon enskild, så blir effekten på allmänheten ungefär densamma.
Vi blir oroliga, mer försiktiga och mindre benägna att röra oss i vår stad.
"Ställs stadsfesten in nu?" har varit en återkommande fråga den här fredagen, under timmarna då delar av Tannefors har hållits avspärrat.
Nej, stadsfesten ställs inte in.
Tvärtom har stadsfesten en stor uppgift att fylla i såna här tider.
Kommunen ska finnas för oss medborgare i svåra stunder och en av dess viktigaste uppgifter är att skapa mötesplatser där vi kan samlas och bygga upp oss tillsammans.
Där är alla kulturevenemang som fyller stadsfestens program en ypperlig möjlighet.
Alla ni som var på Borggården i torsdags kväll och lyssnade till P2 i Parken med Rickard Söderberg vet vad jag menar.
Är det något tilltufsade människor behöver så är det att uppleva så fantastiska evenemang tillsammans med tusentals andra, mer eller mindre tilltufsade människor.
Det Rickard Söderberg och Norrköpings symfoniorkester gav oss från scenen kändes som att bli omsluten av en varm, fluffig filt.
Söderberg har gjort det förut, vi är många som minns hans framträdande på Musikhjälpen på Stora torget i december 2015, och precis som då sjöng han den här kvällen "Stad i ljus" så applåderna aldrig ville tystna.
När han presenterade framförandet sa han:
– Ni Linköping gav mig en av de största gåvor jag har fått. En kall vinternatt för snart fyra år sen så visade ni vad som händer när människor möts. I kärlek, i glädje, i lust och i sång. Vilka krafter som förlöses och vilket ljus som sprids även om det är mitt i midvintern. Det ljuset försöker jag påminna mig om så ofta som jag över huvud taget kan. Jag vill kunna vara det ljuset för andra som ni var för mig. Oavsett vem jag möter, var jag är, vilket rum jag går in i, vilken stad jag befinner mig i, så vet jag att om jag gör det ni gjorde för snart fyra år sen, då får vi en värld som är som en stad i ljus.
Jag hade tänkt sluta texten där men efter att jag skrivit klart, och efter beskedet om att föremålet i Tannefors var ofarligt, kommer besked nu på fredagseftermiddagen att hela universitetet har utrymts på grund av ett hotfullt budskap.
Ännu en hård törn för en redan sargad stad.
Kom ihåg: Tillsammans är vi starka.
Jag hoppas vi ses i stadsfestvimlet i helgen.