Jag är inte mörkrädd, inte rädd för ormar eller spindlar . . . men släpp en mus i min väg och jag flyger upp på närmsta stol. Kanske inte skrikande, men snudd på. Jag skäms och det hela saknar all logik, men det hjälps inte.
Så när jag i söndags kväll såg att min musfälla "Giljotti" under diskbänken löst ut sig fick jag, om inte panik, så åtminstone präktiga äckelkänslor.
Helggubben kommer inte hit på minst ett par veckor och den 14-årige sonen väntas hem först om en vecka.
Kan man låta musen sitta kvar i fällan i en vecka? Nej. Kan man ringa till en granne? "Hej Johan/Svante/Klas ... eh ... kan du komma över och titta om det sitter nåt i min musfälla, tror du?"
Neeej. Låter ju som värsta sortens buskisinvit. (Säg det på bredaste östgötska så hör du själv).
Skärp dig nu Carina, ditt patetiska fruntimmer!
Jag ser bara svanstippen, vilket är en av poängerna med "Giljotti". Man slipper få närkontakt med gnagaren, bara att trycka på den uppfällda "porten" så lossnar musen. Eller råttan. Hu, tänk om det är en råtta.
Men - och här kommer det verkligt perversa - jag MÅSTE se den. Lägger en bit papper på diskbänken, håller fällan med tumme och pekfinger så långt ifrån mig som möjligt, kisar för att bli behagligt skumögd, ser framför mig en jätteråtta med gula tänder som inte är riktigt död, placerar fällan ovanför papperet och ... trycker.
Det blev ingen duns. Inte ens ett litet pff. Det blev ingenting. En näbbmus på sju centimeter och 15 gram har svårt för att dunsa. Och titta så söt den är! I alla fall som död. Herregud, vad hart jag gjort? Tänk om han skulle hämta mat i min soppåse till sin musfru och deras 58 musbarn.
Nåväl. A women got to do what a women got to do. Bravaden borde betyda att jag är en kvinna och inte en mus. Full av nyvunnen självkänsla och med högburet huvud beger jag mig mot osten för att ladda om fällan.
Nä, förresten. Det får någon annan göra. Det får finnas gränser för vad ett våp ska behöva stå ut med.