För en tid sen var vi några gamla journalistkolleger som satt och diskuterade vad vi menar med heligt. Vad håller vi heligt och varför? Och är det enbart ett religiöst begrepp? Vad är heligt för sekulariserade svenskar? Den direkta anledningen till samtalet var att en i gänget, Johan Selander, på sin blogg, Öga och Öra, hade polemiserat mot en präst i Svenska kyrkan som hade ondgjort sig över begreppet helighet. Vi har alldeles för mycket helighet i Sverige, menade denne präst: "Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera! Gud är helig. Inget annat." Sa prästen som föredrog ordet "helgad". Johan protesterade. Läs mer om varför på http://johanselander.blogspot.com/
Efter det samtalet gick jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var nytt - jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet vid 80-talets mitt. Bland annat intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då beskriver rätt väl vad som är heligt för många:
"I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt..."
Han hade studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde.
Nu kan man väl tycka att dyrkan av det egna arbetets värde är en rätt påver ersättning för en djupreligiös dimension i tillvaron, "det stora och hemlighetsfulla som förändrar ens liv" för att citera min vän Johan. Ändå verkar den inställningen stämma rätt väl överens med de grundläggande värderingar som präglar de flesta i både vårt land och det övriga protestantiska Europa. I vår kultursfär sätter vi nämligen självförverkligande högst och vi har en utpräglat rationell inställning till tillvaron - detta till skillnad från traditionella samhällen i Asien och Afrika och även i de postkommunistiska länderna där det överordnade värdet helt enkelt är - överlevnad. Allt annat, även eget välbefinnande och individuella önskemål, underordnas familjens och släktens fysiska och materiella trygghet.
I en spännande artikel av religionssociologen Ronald Inglehart utvecklas detta tema (Mapping Global Values, Comparative Sociology, Vol 3, issue 2-3 2006).
Om man lite förenklar hans analys så är de flesta som vuxit upp i vår kultursfär alltså individualister inriktade på självförverkligande. Till det hör liberala attityder t ex gentemot homosexuella, i förhållande till abort och skilsmässor, skepsis mot organiserad religion men stark tro på miljörörelsen. Medan människor från traditionella samhällen - och dit hör många i vår invandrade befolkning - tror på Gud, ofta går i kyrkan, anser att man ska lyda auktoriteter, inte minst de egna föräldrarna, och fördömer homosexualitet och abort.
Är det konstigt att vi får kulturkonflikter?
Men finns det då något överordnat värde som individualister och traditionalister kan samlas kring? Ja, det skulle väl i så fall vara arbetets värde. I båda grupperna värderas arbete högt. Heligt är väl att ta i, men helande är det att få en plats i arbetslivet. Och knäckande att hamna utanför. Arbetet är basen för integration.
Fortfarande är arbetslösheten skyhög bland invandrargrupperna i Sverige.
Ami Lönnroth
ami@bibliobi.com