Ända sedan Platons (427-347 f.v.t.) dagar har det goda livet varit det, där man själv bestämmer vad man skall fylla sin dag med. Att arbeta av tvång, alltså för pengarna och uppehället, var för de misslyckade.
Den lyckade gör det han själv finner värdigt och värdefullt. Språkhistoriskt hänger också vårt ord arbete ihop med "trälgöra", och franskans motsvarighet travail stammar från namnet på ett romerskt tortyrredskap.
I luthersk tradition har detta tvång adlats till dygd, alltså till pliktuppfyllelse. Gud eller den moderna staten kräver av oss att vi gör rätt för oss. Om inte begår vi en synd - eller döms till det utanförskap det innebär att leva av andra.
I synen på arbetet har Platon de flesta av våra stora tänkare med sig, och vanliga medborgare inser förstås att arbete ofta handlar om någonting nödvändigt ont. Genom århundraden har filosoferna diskuterat vilka tvångsmetoder som måste till för att vi skall arbeta. Aristoteles (384-322 f.v.t.) trodde att arbetstvånget skulle bli lättare att bära om samhällets sorteringsmekanismer, framför allt skolan, satte rätt man på rätt plats. Andra, som Frederick W Taylor (1856-1915), menade att riktig pli på befolkningen får vi bara genom strikt övervakning.
Några har trott mer på propagandans kraft att påverka medborgarnas arbetsmoral. Calvin (1509-1564) predikade att det hårda arbetet var kungsvägen till himmelriket, och filosofer som Thomas More (1477-1535) hoppades att de i slitsamma arbeten skulle trivas bättre om deras insatser för samhället berömdes mer. Ingen gick längre i den riktningen än författaren till orden Arbeit macht frei som står på lägerporten till Auschwitz.
Världens mest inflytelserike utopist, Edvard Bellamy (1850-98), hade ett mer sympatiskt men nog svårrealiserat alternativ. I hans framtidsbok En återblick var alla arbeten lika mycket betalda och arbetsvalet fritt. Men hur skulle man få någon att välja att bli latrintömmare? Jo, arbeten fördelas efter auktioner, där budgivningen utgörs av arbetstid. För att få ett attraktivt arbete som programledare måste jag i auktionskonkurrensen erbjuda mig att jobba många timmar varje dag, medan jag som gruvarbetare slipper undan med två. Alltså inte kortare arbetstid för alla, utan till dem som köper jobb som saknar status och egenvärde.
I dag kan kanske en mer bortglömd arbetstänkare få en renässans. Han heter William Morris (1834-96) och funderade på om det verkligen var mer tvångsmetoder vi behövde. Var det inte snarare reformering av arbetets innehåll moderniteten krävde? I kultboken Nytt från en ny värld skildrade han hur vi i framtiden genom automatisering helt kunnat dela upp produktionen av varor och tjänster i två sektorer. En helautomatiserad där allt arbete det var trist att utföra utfördes av maskiner. Och en annan där människorna var, och där de arbetade med det som gav dem glädje och tillfredställelse.
Vad vill vi frivilligt arbeta med? Om tvången upphörde, vad skulle vi då göra? Om maskinerna och teknologin gav oss ett överflödets samhälle där vi kunde fördela efter behov? Morris trodde med sentida postindustrialister, att vi då skulle ägna oss åt hantverk, service, konst, jordbruk, vetenskap och politik, alltså åt jobb där arbetets innehåll är upp till den egna kreativiteten. Sådana arbeten är inte bara nödvändigt trälgöra, utan utgör dessutom sin egen belöning.
Visst ligger det mycket i regeringens konsekventa arbetslinje. Men regeringsförklaringen låtsas att det mest är kul att arbeta. Det står inte ett ord om att arbetslusten varierar med arbetets innehåll eller om att tvång behövs för att pressa oss att göra det vi inte vill. Lönearbetet antas i stället - helt på tvärs av både vardaglig erfarenhet och västerländsk tanketradition - ha ett egenvärde och vara den enda vägen till livsmening och innanförskap. Om det vore så enkelt behövdes vare sig morötter eller piskor för att få oss att arbeta när tillfälle ges.
Martin Kylhammar är professor vid tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu