Allt fler 60-åringar stannar kvar i yrkeslivet. Ända sedan början av1980-talet hade pensionsåldern stadigt slirat nedåt -- men de senasteåren har något hänt. En del förklarar det med de brandgula kuverten,andra med fyrtiotalisternas högre utbildningsnivå -- men oavsettvilket, så hjälper de oss att betala en mer generös välfärd.
Det är så svårt att lära gamla hundar sitta, säger de som villskicka hem 60-åringarna. Häromåret tog den finske arbetslivsforskarenJuhani Ilmarinen hål på den myten. Den kan vara en överskattning avlaboratorieförsök -- yngre har lättare att memorera meningslösasekvenser än äldre. I arbetets vardag är förhållandet ofta det omvända."Det mekaniska yttre minnet försvagas", skriver Ilmarinen, "menunderskottet kompenseras av det förbindande minnet".
De äldre vet av erfarenhet hur de ska göra för att lära signågot nytt; de ungas inlärning är betydligt mer mödosam, när det ärförsta eller andra gången de ska lära sig ett nytt verk eller anpassasig till en ny organisation eller uppgift. "Innan en ung metallarbetarelärt sig tillräckligt mycket för att vara lönsam för företaget har hansutbildning och lärogång kostat ungefär 250 000 mark", förklarade chefenför en finsk bilfabrik. "När vi investerar 50 000 mark itilläggsutbildning för en äldre arbetare, så får vi samma resultat."
Om de äldre ska kunna stanna måste möjligheterna bli fler. Det ärbra om fler orkar arbeta längre på ungefär samma villkor som i dag; menlika väl som inställningen till de äldre måste förändras, så måste viockså vidga synen på vad som kan vara meningsfullt att syssla med. Omnågon inte orkar uträtta lika mycket vanligt arbete som tidigare, såfinns det kanske andra sätt att ta vara på vad hon kan.
När jag skrev om Axel Oxenstierna hittade jag ett lysande1600-talsexempel på denna insikt. Under stormaktstiden hanteradesstatens finanser av kammarkollegiet. Kollegiet leddes avriksskattmästaren och kammarråden, alla adelsmän, men det varkamrerarna som stod för sakkunskapen. År 1636 bad kamreraren PederNilsson att få lämna sin tjänst; han var 63 år gammal och hade tjänatkronan i 42; ögonen och minnet var svagt, och han kunde inte alltidhålla i pennan.
Det var hans förmän inte beredda att gå med på. "Där uppåreplikerades att ehuru gammal en är, så kräver likväl ens plikt atttjäna kronan uti det en förmår. Över förmågo fordrades intet av honom,ej heller stort skrivande, utan att han är med, ser uppå och skärskådarposterna, och säger sin mening i saken, androm till rättelse."
I sinom tid kom Peders erfarenhet väl till pass. År 1642avrättades hans kollega Jost Hansson som straff för förskingring ochannan oredlighet. Bara några dagar efter att domen fallit ledde AxelOxenstierna kammarkollegiets överläggning om hur rutinerna borde ändrasför att förhindra en upprepning. Den som kallades in var den då69-årige gamle kamreraren, numera upphöjd till adelsman med namnetGyllenax.
Måtte arbetslivets Gyllenax bli många fler; människor med klokskapoch insikt, som då och då kommer tillbaka till sina yngre kollegor ochdelar med sig av vad de lärt. I brist på adelskap får de glädja sig åtatt de gynnas av det nya pensionssystemet.