Den svenska industrins guldålder inföll mellan 1880 och 1920. Då grundades många av de "snilleföretag" som fortfarande bär upp mycket av den svenska ekonomin
Var kom impulserna ifrån? I småskolans bredvidläsningsbok läste jag om alla märkvärdigheter som Dalén och de Laval kom på. Någon av dem satt i sängen och hittade på maskiner som hjälpte honom med frukosten, har jag för mig.
Men det var mer sammansatt än så. De nya produkterna bestod bara till en del av svenskarnas egna uppfinningar. Minst lika viktig var deras förmåga att para samman de egna infallen med patent som de hittade på andra håll.
Arbetsvandringarnas betydelse för innovationerna är gravt underskattad. Den tidens svenska utbildningar höll inte jämna steg med den inbrytande industrialiseringens krav, utan svenska ingenjörer fick plugga och praktisera utomlands. Samtidigt utvandrade många människor, de flesta till USA - men många höll kontakten med det gamla hemlandet, och en hel del kom tillbaka.
Återvändarna, både ingenjörerna och utvandrarna, förde med sig många uppslag och idéer. Somliga gick rakt in i produktionen som nya uppslag, andra skapade kontaktytor som utnyttjades i senare skeden - Ruben Rausing hämtade inspiration till nya förpackningar. Utbytet med omvärlden var en viktig impuls till förnyelsen och framgångarna.
Sedan backade det igen. Den svenska teknologutbildningen byggdes. De svenska ingenjörerna blev alltmer sig selv nok. Även om de arbetade utomlands var det ofta i svenska företag, med svenska lösningar. Inom vart och ett av de stora företagen gick forskningen och utvecklingen vidare, men för det mesta i redan uppdragna spår. Innovationerna kom av sig, efterkrigstidens snilleföretag blev ganska få.
Det här är en impressionistisk bild. Jag är inte säker på hur mycket av den som går att belägga empiriskt. Men det är den bilden som gör att jag tycker att det börjar ljusna för Sveriges ekonomiska framtid. Arbetsvandringarna är på väg tillbaka!
Det senaste årtiondet har allt fler studenter börjat läsa utomlands. Vi brukar räkna med att en femtedel av varje årskull vid universitetet läser minst ett år någon annanstans. På sikt betyder det mycket, inte bara för dem själva, utan också för deras kamrater. Andra länders arbetsmarknad blir närvarande även för dem som inte gav sig ut i första vändan. Ännu längre fram - om 10-15 år? - borde vi kunna skörda frukterna av vad de snappat upp under vandringsåren. Och allra helst skulle det inte bara handla om vad våra ungar finner på andra håll, utan lika viktigt vore det att låta svenska universitet och högskolor dra till sig studenter från andra länder.
I debatten heter det ibland, att andra länder snart kommer att komma ikapp oss, även när det gäller kvalificerad utbildning. Men det är inte bara det som det handlar om. Det gäller också att kunna ta vara på de anställdas uppslag och idéer - och där har vi ett rejält försprång framför andra länder.
När min äldste son kom ut som industriell ekonom från KTH var det inte lätt att hitta jobb. Då tog han en utbytespraktik på ett mjukvaruföretag i Chenai i Indien. Där lärde han sig mycket - inte minst om skillnaderna mellan svensk och indisk företagskultur. Om han såg något som borde rättas till gick det inte an att säga det till VD. Det skulle gå hela den hierarkiska trappan nedifrån och upp - och på vägen kunde uppslaget mycket väl stoppas av någon som kände sig ifrågasatt.
Vi ska ta till oss arbetsvandringarna, men vi ska vårda respektlösheten och uppkäftigheten. Tillsammans kan detta bidra till att göra det svenska arbetslivet öppet för den omvandling som vi behöver för att utveckla och hävda oss. Det skapande arbetet är välfärdens grundval.
GUNNAR WETTERBERG
samhällspolitisk chef, SACO