I skiraste sommargrönskans juni reste jag till Moldavien. Den unga flickan på andra sidan bordet var oerhört lik en av mina systrar som ung. Vacker blont hår, höga kindben, fyllig mun. Men när Olga för ett ögonblick såg mig rakt i ögonen insåg jag den stora avgörande skillnaden.
Hennes blick var död.
Hon tittade på mig, men såg mig inte. Tjugo år gammal hade hon just kommit tillbaka från helvetet.
När det blåser hårda vindar i politikens tristare korridorer är det nyttigt att tänka efter. Varför sitter jag i Europaparlamentet? Resan till Moldavien gjorde allting glasklart.
Jag for dit för att delta i seminarier, träffa organisationer och myndigheter som bekämpar trafficking. Och viktigast, för att träffa dem allting handlar om, flickorna. Olga hade just blivit friköpt ur ett fängelse i Dubai av en frivilligorganisation som ägnar sig åt att lokalisera de moldaviska offren för den internationella sexindustrin.
I sju månader våldtogs hon, dag och natt, såldes på nattklubbar, på barer, på privata fester. Ibland av en man, ibland till flera. Hon blev sjuk, fick infektioner, blödningar. När hon bad om att få gå till läkare nekades hon vård. Men hon blev sämre och sämre. Hennes höga feber gjorde att hon till slut inte gick att använda.
Hon kördes till en polis-station, där hon omedelbart greps och sattes i fängelse. Prostitution är förbjudet i Dubai, men i praktiken är det bara kvinnorna som straffas. Och det spelar ingen roll om de har utsatts för trafficking.
I en cell på sju gånger sex meter fanns tjugo andra flickor. Det var olidligt hett, knappt med mat och i ena hörnet ett hål i golvet som toalett.
I fängelset satt Olga i fyra månader.
Ingen kontakt med världen utanför, ingen kontakt med familj och vänner hemma i Moldavien.
De andra flickorna i cellen var liksom hon mellan 16 och 24 år. Några av dem födde barn i fängelset.
Olgas berättelse är outhärdlig. Hon talar med lågmäld röst, tonlöst, medan hon sakta tvinnar en papp-ersservett mellan fingrarna. Hon är liten och tunn, väger knappt femtio kilo och ser betydligt yngre ut än sina 20 år. Hennes kropp är ett barns, men hennes själ tömd på all barnslighet.
Hon säger att hon är tacksam. Att det fanns en organisation som hjälpte henne att komma ut, som kunde betala de tusen dollar det kostade att få ut henne ur fängelset.
Efter flickornas berättelser får jag se pärmen. I plastfickor ligger data, personinformation och fotografier på över 60 flickor. De finns alla i Dubai, några sitter i samma fängelse, andra är inspärrade i den lägenhet som Olga berättar om.
Att bli våldtagen är ett trauma. Kanske går det att förstå något av detta trauma. Men går det att förstå vad det innebär att bli våldtagen dag och natt i sju månader? Går det att förstå vad det innebär att sedan hamna i en överbefolkad fängelsecell? Går det att förstå vad det innebär att föda ett barn i fängelset efter övergreppen?
Jag har i flera år på olika sätt försökt bekämpa den sexslavhandel som ibland kallas trafficking. Men det är först när jag träffar Olga som jag börjar ana vidden av dessa systematiska övergrepp.
När jag lämnar det lilla enkla kontoret i centrala Chisinau, vet jag att det finns mycket kvar att göra.