Det började med att vi diskuterade den påstådda ”åsiktskorridoren” i Sverige. Den som hävdar att man bara får tycka på ett visst (rätt) sätt och som gjort att det är extremisterna som hörs och märks mest, eftersom resten av partierna flyter som döda fiskar där i mittfåran, och vanligt folk håller käften.
Finns den och i så fall: vad är det man INTE får tycka?
När Gubben ställde sin fråga om vad alla skulle rösta på följde några knäpptysta sekunder. Som om alla drog efter andan. Hoppsan, hur ska det här sluta? Sedan utbrast en av 20-åringarna: ”Ja, vi gört!”
Sagt och gjort. Vi gick laget runt.
En skulle rösta på Socialdemokraterna. En på Feministiskt initiativ. En på Sverigedemokraterna. En på Kristdemokraterna. En på Socialdemokraterna i kommunal- och landstingsvalet och på Kristdemokraterna i riksdagen. En på Centern. Och en hade inte bestämt sig än.
De tre 20-åringarna undrade vad vi gamlingar hade röstat på förr och nu blev det en färgglad karta där det visade sig att flera hade bytt både parti och block flera gånger.
En hade varit Miljöpartist fram till att partiet valde vänstersidan. ”De var bättre i sin vågmästarställning”.
En, som alltid röstat höger, hade konverterat till sosse. ”Löfven känns tryggare”.
En tänkte rösta på Sverigedemokraterna ”som protest för att de övriga partierna vägrar diskutera den havererade integrationspolitiken”.
Den som ännu inte bestämt sig lyssnade ivrigt på diskussionerna. Vi stötte, blötte, vände och vred. Feminism, integration, vinster i välfärden, jordens resurser.
Engagemang utan hätskhet. Lyhördhet utan undfallenhet. En verklig vilja att försöka förstå hur ”motståndaren” resonerar och vad som lett fram till ståndpunkten. Alla fick tala till punkt.
Det där var en av mina bästa kvällar i sommar, en vanlig onsdag mitt i en jobbvecka. Att kunna diskutera utan hätskhet, bortom anonymitetens täckmantel. Så uppfriskande och intressant när alla inte tycker lika, att gilla det olika.
Vi svenskar tar yttrandefriheten för given, i många länder är det med livet som insats man säger vad man tycker. Men jag undrar om vi förmår uppskatta den så mycket som vi borde. Det är synd att vi försiktiga svenskar inte vågar använda oss av den oftare. I sansade och respektfulla samtal. Så fjärran från lavinen av vänster-, höger- och feminstextremisters näthat, där man önskar livet ur sina meningsmotståndare.
Den hatfyllda tonen hos dem (jag tycker alla extremister är lika vidriga) skrämmer livet ur mig. Särskilt när de mellan raderna avslöjar att de egentligen inte är särskilt intresserade av vare sig yttrandefrihet eller demokrati.
Det finns minst två skäl till att lyssna på oliktänkande:
1. Det kan gå upp för dig att du faktiskt haft fel, eller åtminstone skaffar dig en bredare bild än den svartvita.
2. Det kan bli än tydligare hur rätt du har. Genom att lyssna på motståndaren så slipar du dina egna argument och blir därmed vassare i din argumentation.
Speak out! Och gå till valurnan på söndag, även om du tänker rösta blankt. Det är en plikt om du vill leva i en demokrati. Och det vill vi väl?