Han måste ha förlorat förståndet var sannolikt vad alla tänkte. Att utlysa en folkomröstning är att ropa på ett nej - och vad ska Grekland sedan göra? Lämna euron, lämna EU, bli utsparkat - ingen visste. Ett är säkert, detta vittnar om desperation, inte om odysseisk list.
Men denna allmäneuropeiska förfäran inför en folkomröstning, vad säger den om Europa och EU-projektet? Folkvalda ledare som fruktar folkets utslag - är det riktigt hälsosamt? Nej, det är klart att det inte är.
Borde det inte tvärtom vara så att ledare vinner styrka för sin politik genom ett tydligt uttalat mandat från väljarna? Det anses till exempel nödvändigt att få ett ja direkt från medborgarna innan ett land ingår i EU.
Inträdet må vara folkligt okejat men sedan börjar samma väljare spjärna emot. I omröstningarna om nya fördrag eller om ändrade villkor som övergång till euron har européerna visat sig svårflörtade. Och det som nu väntar grekerna är ett stålbad, så vad skulle det kunna bli annat än nej.
Därmed blottas också det europeiska projektets stora svaghet: Bristen på verkligt folkligt stöd.
Vems är då ansvaret? Är det grekerna som inte insett att deras inkomster inte kan stiga till tyska nivåer när de inte arbetar som i Tyskland? Ja, tycker vi arbetsamma nordeuropéer. Och visst har de italienska väljarna ansvar för att de har låtit en man som Silvio Berlusconi sköta landets eller riktigare sina egna affärer från regeringspalatset.
Men ett sådant ansvar blir tämligen utspätt och en smula orealistiskt, det medges. Det finns emellertid en annan grupp som har både större möjligheter och större ansvar: Europas politiska ledare. De må vara Europavänner men de uppträder som om EU var ett nödvändigt ont. Mötena i Bryssel framställs som tuffa turneringar där det gäller att vinna poäng för den egna nationen. Förslagen från "Bryssel" tycks komma som från en fientlig makt.
I den mån EU förekommer i nationella valrörelser är det som slagträ, inte som tillgång. Inte konstigt alltså att EU-medborgarna är svala, eller rent av fientliga till projektet. De vill helt enkelt inte betala för något som de inte tycker sig ha nytta av.
Nu är Europa i kris, en ekonomisk kris och en kris för staternas finanser. EU-ledarna känner väljarnas motvilja och fruktar deras reaktioner på ett klarspråk. Därför har de försökt med olika fiffiga kriskonstruktioner. Bankavgifter hit, euroobligationer dit, nedskrivningar och avregleringar - inget har räckt till. Sanningens minut närmar sig. Så - när man nästan tror sig ha fått Grekland bort från ruinens brant - faller allt tillbaka. Grekerna ska göra en omstart med ny regering.
Går det är Grekland och hela Europa räddat. Går det inte har europeiska väljare börjat riva ett bygge de ogillar och inte orkat förstå. Och än värre - som sålts till dem på kontrakt med mycket finstilt.
Barbro Hedvall