Avreglering, konkurrens, valfrihet och upphandling har varit honnörsord i svensk politik under snart två årtionden. Först lanserade av borgerliga partier har de anammats av socialdemokratin. Och nog har mycket blivit annorlunda. Televerket blev Telia - och det gillade vi. Taxi-vargoddröj blev Taxi Kurir och det gillade vi också.
Sedan försvann elverken och då fick vi allt svårare att hänga med. Än knepigare blev det med Attendo och Carema, Vittra och Baggium.
De politiska partierna ångar däremot på. För den regerande alliansen är privatdriven skattefinansierad verksamhet en trossak. Det hörs särskilt tydligt när äldreminister Maria Larsson (KD) talar om rätten att välja och välja om. Ju fler besynnerligheter som avslöjas desto starkare blir hon i anden.
Ja, så stark är tron på konkurrensutsättning och upphandling att den som ställde frågan: har vi som folkhushåll vunnit något, har verksamheterna blivit bättre? fick sluta i den näringslivsfinansierade tankesmedjan SNS.
Kraven på kontroll över vinster och riskbolag viftas bort med att de är omöjliga och förslag om meddelarfrihet för anställda avfärdas med att företagen arbetar på en marknad. Lösningen är i stället bättre upphandling och kvalitetssäkring.
Jag tycker mig höra att tonläget blir allt högre och användningen av nödordet "kvalitetssäkring" allt frekventare. Det är säkra tecken på att något håller på att gå fel. Vill vi medborgare längre köpa privatisering för privatiseringens skull?
Alltför länge har företagen och de kommunala budgetarna stått i förgrunden. Alltför lätt har man glömt att pengarna inte kommer ur hushållens plånböcker utan från deras skattekonton. Som medborgare är vi med och finansierar välfärdstjänster solidariskt; då vill vi ha insyn och rättvisa.
I stället har vi fått se hur god och erfaren vård ersätts av vackra ord och billiga anbud. I stället för en skola med fasta lärokurser och öppen betygssättning har vi fått skolor där undervisningens innehåll är en förhandlingsfråga med föräldrar och betygen trissas upp utan att elevernas kunskaper följer med.
I stället för ett heltäckande järnvägsnät har vi fått ett antal järnvägsbolag som inte nödvändigtvis hakar i varandra. I stället för att förbanna elverket rynkar vi pannorna över flersidiga elräkningar.
Det är hög tid att byta perspektiv. Valfriheten är inte till för företagens skull utan för oss medborgare. Vi vill gärna kunna välja vårdcentral och doktor, vi vill gärna kunna välja den rätta skolan för just våra barn. Men vi vill också minst lika hett att våra gemensamma pengar används för just vår vård och skola.
Därför: Om inte allianspartierna snabbt vänder blad lär Carema bli vad tsunamin blev för Göran Persson. Väljarnas tro på deras regeringsförmåga kommer att förtvina.