En regeringschef som toppar laget, för att tala som Göran Persson, ger intryck av att ha en ny politik och kan till och med i lyckliga fall faktiskt få igång en sådan.
Fredrik Reinfeldt har samma behov som sin företrädare men han har inte samma svängrum - eller han tar sig inte det. Han leder en koalition där chefskapet är delat: Varje partiledare förfogar över sitt partis poster. Och varje partikongress förfogar över ordförandeposten. Det blir en bakvänd ordning: Det uppstår missnöje i ett parti, ledaren byts ut och huxflux har regeringen en ny profil.
Först avsatte folkpartisterna Lars Leijonborg och upphöjde Jan Björklund. Nyligen har Centern upprepat processen och Annie Lööf skakat om på C:s regeringsposter. KD-ledaren Göran Hägglund är näste man. Sannolikt får Reinfeldt välkomna en ny KD-ledare i regeringen någon gång i vinter.
Det är alltså oron i de små koalitionspartierna som avgör om och hur regeringen ska förnyas. Är det bästa sättet att ge nytt politiskt liv åt en regering? Jag tvivlar. De nya ministrarnas viktigaste uppgift är att ge sitt eget parti bättre opinionssiffror och fokuserar därmed på partiernas inbördes konkurrens. På det sättet riskerar alliansen att nötas ned och Reinfeldt att framstå som blott en förvaltande regeringschef. Må vara att det förefaller vara hans egen önskan, det är ingen klok politisk strategi.
Redan förra hösten uttalade väljarna sig för en annan balans mellan de fyra partierna. Det tolkade den medlande moderatledaren som ett mandat för att göra alliansregeringen större samtidigt som Moderaterna tog hand om ett par känsliga områden - järnvägarna och finansmarknaden. Resultatet är ministerträngsel.
Det är dags för en omförhandling i alliansen. Ska ett litet utskällt parti som KD fortsätta att svara för alliansens socialpolitik? Den frågan blir extra akut om/när partiet väljer en ny ledare som saknar Hägglunds vidsynta socialliberalism. Och måste justitiedepartementet vara Moderatdomän?
Folkpartiet häckar i skydd av sin trovärdighet som skolparti men hur är det med forskningen och den högre utbildningen? Där bytte FP-ledaren ut en disputerad minister för att kunna besätta en diffus post som integrationsdito.
Det är inte utan att jag saknar Perssons osentimentala hållning: Ett ministerjobb är också ett prov. Fungerar det bra ska vederbörande flyttas till nya, svårare uppgifter. Fungerar det inte alls får det bli adjö.
Nu har i stället små, interna, nervösa partiopinioner kommandot. De vill bara en sak: Rädda sig själva. En regering måste ha ett större mål.
Barbro Hedvall