Det var tacksamt att skjuta denne svartepetter mellan sig: Mona Sahlin bedyrade att hon aldrig skulle ha med SD att göra. Fredrik Reinfeldt som insåg att han sannolikt skulle få regera landet var mindre kategorisk i ord men lika tydlig i sak.
Nu vet vi hur det har gått. Sverige har inte blivit något nytt Danmark. Sverigedemokraterna har inte fått andra partier att spela deras spel. Invandringspolitiken har inte blivit någon stor politisk fråga, alliansregeringen och Miljöpartiet borgar för att invandringsfrågorna sköts efter samma linjer nu som före valet. SD får nöja sig med att rösta än hit, än dit i riksdagens alla andra frågor.
Den stora nyheten i svensk politik står inte SD för utan Socialdemokraterna. Och nu tänker jag inte på mustaschen på den jovialiske mannen från Oskarshamn utan på det som en gång var Partiet med stort P.
Det är som om Socialdemokraterna förlorat inte bara ett par riksdagsval utan också idén om vad partiet vill vara. Under hela 1900-talet stod socialdemokratin för framsteg, utveckling, modernitet. Deras väljare var vinnarna i industrialiseringen och välfärdsbygget, de fick sjukförsäkring och kunde köpa bil, deras barn utbildade sig och själva flyttade de och omskolade sig åtminstone någon gång i livet. Partiet självt drog till sig begåvningar. Den som ville vara med och styra landet valde Socialdemokraterna, inte ett borgerligt parti i evig opposition.
Allt detta är historia nu. Valet 2010 etablerade Socialdemokraterna som de försörjdas parti, blott en femtedel av dem som arbetar och betalar skatt röstade på det gamla arbetarpartiet. Det betyder inte att de övriga vill skrota välfärden eller hur S-politiker uttrycker det. Välfärdssamhället och marknadsekonomin är sådana självklarheter att de inte längre associeras med ett bestämt parti. På samma sätt är det med rösträtt och parlamentarism som en gång drevs hårt av liberaler, men som när de genomförts uppfattats som självklara.
Liberalerna krympte när deras huvudfråga var löst. S ser nu ut att vara på samma väg. Försvaret och utvecklingen av en stark ekonomi och ett socialt trygghetssystem tas över av andra partier, just nu av Moderaterna. Vad återstår då för Socialdemokratin? Att försvara det bestående, att motsätta sig varje förändring, att bli ett sant konservativt parti. Det låter hårt, och än är de inte där. Men ett parti som får sitt starkaste stöd bland de äldre, bland dem som bor i landsdelar med den svagaste ekonomiska utvecklingen löper onekligen risker.
Valet av partiledare och den nygamla grupp som han samlar omkring sig har alla möjligheter att snabba på bytet från ett modernt parti i förbund med sin tid till ett ängsligt stopparti. Föreningen med en fackföreningsrörelse som också söker en ny roll bättrar inte på läget.
Det stora nya i svensk politik står inte det lilla SD för utan det stora S-partiet. Och 10 000-kronorsfrågan är när eller om Socialdemokratin ska presentera nya tankar och komma ifatt igen.
BARBRO HEDVALL