- Skulle dagens beslutsfattare ha något att lära av Axel Oxenstierna?
- Han hade förstås inget recept för eurokrisen men hans sätt att angripa problemen, hans sätt att bena upp dem - det kan man använda också i dag.
Vetenskapsradion historia uppmärksammar att Axel Oxenstierna för 400 år sedan tillträdde som rikskansler och tog itu med att bygga den stat som vi ännu känner igen. Oxenstierna-kännaren och Corren-kolumnisten Gunnar Wetterberg betonar kanslerns förmåga att analysera - att "bena upp". Det är precis den förmågan våra debattörer och beslutsfattare behöver i diskussionen om privatiseringar i välfärden. Nu snurrar debatten runt vinst - inte vinst, valfrihet - ingen valfrihet. Både de borgerliga partierna och socialdemokratin har varit med på att överge de offentliga monopolen och det bidrar inte till större klarhet.
Låt oss därför försöka den gamle rikskanslerns recept.
Monopol är inte bra. Kunniga medborgare kan själva avgöra vad som är bra för dem.
Välfärdstjänster som skola, sjukvård, omsorg om gamla och handikappade ska vi betala gemensamt med våra skatter. Villkoren för hur de ska skötas ska vi bestämma gemensamt, via den politiska vägen.
Sådana var de gemensamma utgångspunkterna.
Uppluckrade offentliga monopol skulle bli tillfälle för andra att visa att de kunde sköta tjänsterna bättre. Det skulle öppna nya områden för företagande. De offentliga verksamheterna skulle avvecklas genom att de såldes, eftersom offentlig verksamhet sköts bäst av icke-offentliga aktörer.
Men så långt var man inte riktigt överens.
Låt oss bena vidare. Stordriftens krafter verkar också i vård- och skolsektorn. Kapitalstarka företag har tagit över och driver skolor, vårdcentraler, äldreboenden. Det betyder ingalunda att de är dåliga eller slarviga, ibland är de emellertid det. Vad de däremot gör är vinster, och dessa kan vara större eller mindre, bli beskattade i Sverige eller någon annanstans.
Konkurrens kan fresta skolor att sänka kraven både på lärare och på elever och att sätta alltför "snälla" betyg. Vårdhem kan dra in på förbrukningsmateriel som blöjor, mat och personal på obekväm och därmed kostsam arbetstid.
Att så sker kan inte förvåna någon, allra minst gamle rikskanslern. Hans metod var att bygga in hinder i systemet. Det borde vi också göra.
Här är några förslag: Skattepengar ska användas till de ändamål de politiska organen bestämmer. Är vinsterna alltför höga, är förmodligen anslagen det också. Vinster som inte återinvesteras ska beskattas i Sverige.
Valfrihet ska åstadkommas genom att nya företag tillkommer, inte genom att offentligt ägda verksamheter säljs billigt.
Och - allra viktigast - kontrollen måste bli så stark att den tas på verkligt allvar. Olika slag av inspektioner måste få verka. Människor som arbetar inom skattefinansierade företag ska ha samma källskydd som andra offentligt anställda.
Misskötsel måste få omedelbara konsekvenser. När det handlar om kronans/statens medel får man inte lägga fingrarna emellan. Det gjorde inte Axel Oxenstierna.