Kan verka litet udda som folkomröstningsfråga men något säger mig att det ligger i tiden. Det speglar en otålighet med den politiska beslutsprocessen, och framförallt, en vrede över att inte få delta fullt ut. Hur det gick? Det blev nej förstås. Nu var deltagandet måttligt – var tredje holländare röstade – och omröstningen var rådgivande.
Men snart är det dags igen, britterna ska säga ja eller nej till sin framtid i EU. Folkomröstningen har drivits fram av en grupp starkt EU-negativa i regeringspartiet tories. Att kalla det ett politiskt vågspel är en underdrift – resultatet kan mycket väl bli samma som i Nederländerna. Vad händer då? Säg det den som kan, är nog det närmaste ett svar man kan komma idag.
I de flesta europeiska länder väljer vi parlament och regeringar arbetar med stöd i dessa. Vi röstar på partier ibland också personer. Den här ordningen har fungerat länge, längst just i England, den kräver för det mesta kompromisser, men få är de väljare som föreställer sig att just hennes röst och hennes parti ska kunna genomföra allt vad de sagt före valet.
Folkomröstningen som beslutssätt är genomfört bara i Schweiz. Den har också en given plats i läroböcker i statskunskap som exempel på ett annorlunda sätt att fatta beslut.
Folkomröstningen som metod är emellertid på frammarsch. I vårt eget land hålls då och då omröstningar i kommuner. Där är det som i Nederländerna oftast ett tryck från en begränsad opinion som till exempel samlar namnunderskrifter. Vårt svenska EU-röstande däremot kom till på överhetens önskan och liknade mer den kommande brittiska: folk var inte överens efter partilinjer. (Detsamma gällde för övrigt våra historiska omröstningar om pensionerna 1957 och kärnkraften 1980.)
Den holländska är på flera sätt av nytt slag. På papperet gällde det alltså ett EU-avtal men den handlade lika mycket om inställningen till Ukraina, ett land där ett plan med huvudsakligen holländska medborgare sköts ner 2014, en händelse som många finner otillräckligt utredd. Och förstås – om hur regeringen skött saken. Plus EU:s akuta oförmåga att tackla flyktingkrisen.
Den här sortens opinionsyttring med valsedel kommer sannolikt att bli vanligare. En förklaring är att människor blir allt mer vana vid att tala om vad de tycker om företeelser och om människor. Det är ju i stor utsträckning detta folk sysslar med på sociala medier.
Där är det också lätt att få medhåll, att starta upprop och därmed syns nästa steg till konkret handling väldigt naturligt: vare sig det gäller att ordna mat och husrum åt migranter eller rösta bort en regering.
De holländska väljare som sade nej EU-Ukraina visar vägen....
Sådana omröstningar må vara rådgivande men i längden kan demokratiska regeringar inte ignorera dem.
En sådan folkomröstning är därmed en illustration av det dilemma som är inbyggt i vårt system: en liten engagerad grupp kan runda den stora, likgiltiga majoriteten. Dess fråga får därmed en oproportionerlig betydelse. Är det rättvist? Ett är säkert. I förlängningen rycker det sönder en styresform som bygger på partier, acceptans för kompromisser och en förmåga att finna sig i beslut också när de innebär nederlag.