Riktigt hur det var i det stora partiet självt är ännu en förborgad partihemlighet: Utåt rådde skriande brist på villiga kandidater - eller i vart fall på kandidater som kunde tillåtas ställa upp.
Posten på toppen behåller alltså sin dragningskraft.
Men ledarskap betyder något mer. Sedan du blivit vald ska du agera som ledare: Samla stöd, finna lösningar, inspirera och peka ut riktningen, förklara och försvara dina beslut. Stundom stå i motvind och vara beredd att förlora. Sådant ledarskap är vi inte bortskämda med i krisernas år 2011.
Här hemma gäller snarare det lågprofilerade förvaltarskapet plus ekonomisk auktoritet i firma Reinfeldt & Borg. Inte så roligt men heller inte oroande - än så länge. När vi ser ut över världen är bilden dyster, mycket dyster. Europas ledare har dragit runt med den grekiska krisen så länge att den nu spritt sig. Dålig tillväxt, slapp budgetpolitik och ett långt drivet spel med Svarte Petter håller på att sänka Europa. Ingen vet riktigt vad som ska göras. Bilden från det senaste fransk-tyska toppmötet gjorde mig riktigt bekymrad: Två vilsna förlorare, förbundskansler Merkel i en ovanligt illasittande kavaj och med nedsjunket huvud och vid hennes sida president Sarkozy med ett tvunget leende som hade han just försökt sälja en icke tillverkad Saab till Angela. Bådas ögon avslöjade också att de innerst är rädda.
På andra sidan Kanalen har David Cameron mött sin första allvarliga kris - kravaller, nedbrända stadsdelar och övergivna människor. Den brittiske premiärministern svarade med att angripa det fria meningsutbytet, den nya tekniken och med att låta rättsväsendet förvandlas till vad som närmast liknar ståndrätt. Hans agerande påminner mig om hur George W Bush uppträdde efter 11 september. Ett ledarskap som ändade i Abu Ghraib och Guantanamo.
11 september 2001 var förvisso den allvarligaste utmaning en amerikansk president ställts inför sedan Pearl Harbor 1941. Bush bestod provet illa. I sommar har en europeisk ledare mött en utmaning av samma kaliber: Norges statsminister Jens Stoltenberg.
Helt överraskande sprängs hans regeringskansli en stillsam fredagseftermiddag i juli. Någon timme senare skjuts stora skaror av hans unga partimedlemmar ned på ett sommarläger. Omvärlden börjar blixtsnabbt yra om al-Qaida och muslimsk terrorism. När statsministern allra först möter pressen är hans budskap: Jag är inte skadad, jag arbetar - fast under stor känslomässig press. Det budskapet har Jens Stoltenberg sedan förmått ge uttryck för vid otaliga tillfällen, han har visat hur starkt berörd han är utan att bli för privat. Och han har - allra viktigast - betonat att attacken ska leda till ett ännu öppnare och starkare demokratiskt Norge.
Hur Jens Stoltenberg handlar betyder naturligtvis mest för hans landsmän men också vi andra har skäl att vara tacksamma. Han är undantaget: Ett exempel på riktigt politiskt ledarskap.