I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes och äntligen har hans liv blivit skildrat i den klassiska biografins form. Och det två gånger: Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt har skrivit var sin tjock volym. Välgjorda och gedigna är båda, jag har läst dem med en fråga i bakhuvudet: Hur kunde svensk diplomati haverera så fullständigt som i fallet Wallenberg?
Jangfeldt ägnar frågan ett måttligt utrymme, medan Carlberg skildrar de olika turerna mer utförligt. Det är en nedslående berättelse om inkompetens främst hos den man, Staffan Söderblom, som var Sveriges ambassadör i Moskva när Wallenberg försvann. Eller mer korrekt togs till fånga av Sovjet, för att så skedde meddelades faktiskt Sverige - även om Sovjetunionens företrädare sedan framhärdade med att de inte visste vad som hänt Wallenberg.
De uppgifter man fick om att ryssarna hade tagit hand om Raoul Wallenberg följdes inte upp. Trots att de kom via Sovjets sändebud i Stockholm Alexandra Kollontay och från vice utrikesministern Dekanozov. Den svenske ambassadören Söderblom togs emot av Stalin - något som var extraordinärt. Söderblom framförde då som sin personliga mening att Wallenberg hade omkommit i Ungern i strider eller i en trafikolycka, i stället för att söka utröna vad Stalin hade att säga.
Den svenske Moskvaambassadören var alltså inte vuxen uppdraget att företräda ett neutralt land i en segrande stormakt med en parti- och persondiktatur av sällsynt vidrigt slag. Uppdraget i sig hörde inte till de bekvämaste, men det fanns kolleger som haft det värre: Budapest och Berlin under krigets slutskede var inga sinekurer. De som placerats där höll dock ut och föll inte undan.
Söderblom i Moskva var fel man. Därtill kom givetvis bristande engagemang och missbedömningar i Stockholm på den politiska nivån. Misslyckanden av det här slaget faller utanför den svenska självbilden. Våra myndigheter och våra tjänstemän är ju så duktiga, oväldiga och välfungerande. De ska helt enkelt inte vara fega, lata, slarviga, rentav mänskliga.
Ändå går det fel, ändå uppstår revor i det bästa av samhällen. Mordet på statsminister Olof Palme klarades inte upp, tsunamin välte nästan ett helt regeringskansli, Göteborgs centrala delar slogs sönder under ett EU-toppmöte, fler exempel finns. Gemensamt med Wallenbergfallet har dessa händelser att de får långdragna efterbörder och att förklaringarna till vad som skedde och varför inte blir accepterade.
Vi vill så gärna att vår samhällsmaskin ska fungera oklanderligt och bemannas av ofelbara människor. Men så är det nu inte, också svensk byråkrati kan fallera. Det gjorde den definitivt under första halvåret 1945. Det är bra att Ingrid Carlberg påminner om dem eftersom de har aktualitet också i andra tider och i andra ärenden. Till och med i vår egen tid.