Den syriska diktatorn Bashar al-Assad skickar nu sina trupper mot Hama. Han upprepar därmed den strategi som hans far använde sig av för i år jämnt 30 år sedan.
Hafez al-Assad stod inför ett uppror i Hama från medlemmar i det muslimska brödraskapet. Han lät sina trupper rasera stora delar av staden och mellan 10 000 och 20 000 människor fick sätta livet till. Inga utländska journalister fanns på plats och omvärlden brydde sig mycket litet om händelsen.
Själv fick jag som utrikeschef på Expressen ett kortfattat nyhetstelegram i händerna och insåg att vi måste publicera det. Men det tog mig en veckas tjatande innan jag lyckades få en nattredaktör att ta in det. Det blev en liten tvåspaltare långt inne i tidningen. Ingen av de andra stora tidningarna brydde sig, såvitt jag minns, alls om händelsen, inte heller radio eller tv.
I dag är lyckligtvis likgiltigheten för den sortens massmord inte lika uttalad. Redan den, jämfört med al-Assad den äldres massaker i Hama, måttliga blodsutgjutelse som Bashar al-Assad ägnar sig åt fördöms av världssamfundet - till och med av Arabförbundet som brukat vara ett verktyg för Mellanösterns diktatorer. Förutom Iran är det bara Ryssland och Kina som håller den syriska regimen om ryggen. I västvärlden är händelserna i Syrien hett nyhetsstoff trots att utländska journalister inte heller nu släpps lösa i landet. Bara ett fåtal journalister har överhuvudtaget fått komma in i landet. Och de rör sig under ständig övervakning och kan i princip bara rapportera om hyllningar för al-Assad.
Den svenska regeringen har tillsatt en särskild ambassadör med uppgift att hålla kontakt med den syriska oppositionen. Allting tyder på att Bashar al-Assad inte kommer att bli kvar länge vid makten. Men vad som sedan händer är en öppen fråga.
Hafez al-Assad hade byggt upp en statsmakt och en krigsmakt som i allt väsentligt byggde på hans egen folkgrupp, de alawitiska muslimerna. Det är fortfarande de som styr och det är till och med tveksamt om det är Bashar al-Assad som har den verkliga makten inom gruppen.
Alawiterna är en förhållandevis liten minoritet (ungefär 12 procent), men av historiska skäl var de starka inom krigsmakten. Alawiterna kan ses som en gren inom shia-islam. Det är därför som banden till Iran är starka.
Sunnimuslimer utgör däremot ungefär 75 procent av befolkningen och det finns dessutom en kristen minoritet på ungefär 10 procent. Men inte heller sunnimuslimerna utgör någon enhetlig grupp. Den är splittrad i olika klaner och det finns särskilt i huvudstaden Damaskus en stor grupp som ser al-Assads regim som det enda skyddet mot kaos. Utvecklingen i Egypten och Libyen ter sig avskräckande för många.
Någon fredlig övergång till demokrati är därför knappast att vänta när al-Assad störtats. Ändå är det en utveckling som är helt nödvändig om landet någonsin ska bli en normal stat som inte längre utgör ett hot mot sina grannar, vare sig Libanon eller Israel.
Ernst Klein