Att förlänga sommaren genom att ta två veckors semester i oktober var ingen dum idé.
Precis när hösten gjorde sig påmind packade vi väskorna och flög till Split i Kroatien. Eller rättare sagt – jag, Gubben och min väska flög till Split. Hans väska valde att stanna på Arlanda och anlände tre dagar efter oss andra.
Gubben hade svårt att dölja den egna belåtenheten över sitt förutseende. Långt före avfärd hävdade han att båda väskorna omöjligen skulle komma fram. I synnerhet inte som vi skulle byta flyg i Berlin.
Så Gubben packade toalettgrejer, en t-shirt, badbyxor och några kalsonger i handbagaget. Och jag hånade honom för att vara en gammal stofil som inte begriper att bagagehanteringen faktiskt har utvecklats, även när man byter plan halvvägs. Vi ska till Kroatien, inte Moluckerna! Att väskor försvinner inträffar inte längre.Tji fick jag.
När väskan anlände efter tre dagar gick Gubben in i något slags 4-årstrots och tyckte att vi helt kunde strunta i att hämta ut hans väska. Han klarade sig ju utmärkt bra med de nödpaltor han så förutseende packat i handbagaget. Gubben hade bokat första hotellnatten via nätet. ”Precis vid havet , oerhört vackert, lugnt och skönt”, hade han målande beskrivit Splitboendet för mig.
Nåja, Split och Split. Hotellet visade sig ligga många kilometer utanför staden. Att gå in och äta på kvällen var inte att tänka på.
Lugnt och skönt? Bha. Det var bröllopsfest på hotellet natten till ära. Den levande musiken höll oss klarvakna till fyra på morgonen.
Precis vid havet? Knappast. Vi såg inte ens något hav. Hur hade fotografen, vars bilder fanns på booking.com, egentligen burit sig åt? Stått på hotellets tak med ett superteleobjektiv?
För att inte tala om ett annat hotell som påstods ligga en kort promenad från den pittoreska hamnstaden. Ingenstans uppgavs dock att det var 70 graders lutning på den ”korta” promenaden. Gubben och jag stånkade som ånglok redan när tre fjärdedelar av hemfärden återstod.
Sedan lade vi om strategi och struntade i att förboka. Det var bättre att komma fram till en plats och välja boende när vi såg allting på plats och med egna ögon kunde konstatera att det ”havsnära” boendet tyvärr hade slitit sig från förtöjningen och seglat upp några kilometer från strandlinjen.
På det stora hela var det en fantastisk resa. Jag kan varmt rekommendera Kroatiens arkipelag. Vi hyrde en liten bil och båtluffade mellan fem olika öar.
Grönt, vackert, vänligt. 23 grader i luften och 20 i det turkosfärgade havet. Fantastisk fisk och skaldjur och så min nya passion – tryffel (”bara skit som smakar gummi”, enligt Gubben). Lägg därtill alla vinodlingar med provsmakning.
Vi var här de två första veckorna i oktober och en del hade hunnit stänga. Jag tror att slutet av september är den optimala restiden om man som jag tillhör sorten som tycker att allt över 25 grader är för varmt.
Men bröstchocken då och det mindre njutfulla äventyret? Håll ut, vi tar det nästa vecka. Den som väntar på något blodigt väntar aldrig för länge.
Carina nås enklast via carina.glenning@corren.se