När någonting går riktigt snett i politiken vill man gärna tro att orsaken är att de som styr visat sig vara riktiga dumskallar. Men så är sällan fallet.
Den som mer än någon annan bar ansvaret för USA:s katastrofala satsning på Vietnamkriget var försvarsminister Robert McNamara. Han var en oerhört begåvad man med en enorm administrativ kapacitet. Han rekryterades av president John Kennedy från jobbet som framgångsrik chef för Ford Motor Co.
Som försvarsminister kontrollerade han alla detaljer och både Kennedy och hans efterträdare Lyndon Johnson litade blint på hans omdöme. McNamara själv trodde i det längsta att USA genom att successivt trappa upp sina krigsinsatser skulle kunna tvinga fram en fredsuppgörelse som skulle garantera Sydvietnams självständighet.
Han styrdes i sin strategiska syn av erfarenheterna från Hitlertiden och de katastrofala följderna av eftergiftspolitiken i München. Med minnet av Koreakriget fortfarande färskt, såg han de nordvietnamesiska kommunisternas offensiv som en del i ett kommunistiskt försök att skaffa sig herraväldet över hela Ostasien.
Det går inte att påstå att allt detta var alldeles fel, ännu mindre att det var enfaldigt att tänka så. Men det blev fel, groteskt fel.
Detta insåg McNamara till slut och han lämnade sin post, djupt ångerfull över sin insats.
Sedan kom han i många år att göra en utmärkt insats som chef för Världsbanken.
Donald Rumsfeld är inte heller någon dumskalle. Hans grundläggande idé om att banta ner det amerikanska försvaret till en liten elitarmé med mycket avancerad utrustning var revolutionär.
Men den fungerade inte i Irak. För där gällde det inte att krossa en fientlig armé. Den saken fixade Rumsfelds styrka på ett par veckor. Men sedan återstod uppgiften att skapa fred i ett land där olika folkgrupper under årtionden av diktatur byggt upp ett hat mot varandra och där det aldrig funnits någonting som liknade nationell samhörighet.
Rumsfeld lät sig övertygas av en grupp irakiska exilnationalister att den amerikanska armén skulle hälsas som en befriare. I och med att Saddam-regimen försvann skulle landets grundläggande problem vara lösta. Så var det inte. Tvärtom, först när Saddam var borta kom Iraks alla andra problem upp till ytan. Precis som i Jugoslavien efter kommunismens fall.
För att kontrollera alla de aggressioner som bubblade upp efter diktaturens fall skulle USA behövt en jättearmé. Kom ihåg att man samlat ihop en halv miljon man för det mycket mera begränsade Kuwaitkriget. I Irak har den här gången aldrig funnits mer än högst 150 000 utländska trupper.
Rumsfeld var också övertygad om att demokratins chans i Irak var att upplösa hela Saddams maktapparat och skicka hem soldaterna i den irakiska armén. Det var rätt tänkt, men blev alldeles fel. För de hemskickade soldaterna med sina vapen, men utan försörjning, blev en lysande rekryteringskälla för diverse terrorgrupper.
Resultatet har blivit ett blodigt kaos. Det är sannerligen på tiden att pensionera Donald Rumsfeld. Men inte för att han är en dumskalle utan för att han med sin auktoritet och sin begåvning tystade alla invändningar mot den förda politiken.
Robert Gates är knappast lika begåvad. Det är nog bra.