När jag bodde i Skåne på 1980-talet åkte vi ibland till Berlin. Ett gäng studenter från välfärdens och demokratins Sverige roade sig med några dagars kittlande diktaturturism. När nattåget rullade av färjan i Östtyskland bordades det av rytande gränskontrollanter med vapen, strålkastare och schäferhundar. Men det som var skräckfyllt och brutalt för tyskarna var ett äventyr för oss. Vi viftade med våra pass, tåget rullade vidare och på morgonen var vi framme i den bisarrt uppdelade staden.
I Västberlin fanns nöjesliv, musik och glimmade neonskyltar, i öst möttes vi av grå tristess, skygga människor och husfasader där kulhålen från 1945 fortfarande fanns kvar. Vi levde i det kalla krigets logik, det var så här världen såg ut. Hur människorna egentligen hade det förstod vi aldrig.
För några veckor sedan återvände jag till Berlin för första gången på 30 år. Det var en angenäm semester, Berlin är en av de trevligaste och mest vitala städerna i Europa just nu. Staden är en magnet för unga människor som lockas av ett rikt kulturliv och en urban, ofta mycket miljömedveten, livsstil. Berlinarna tycks blicka framåt samtidigt som man utan skygglappar lever med stadens brutala och komplicerade 1900-talshistoria. På ett trottoarkafé i Prenzlauer Berg fick vi plötsligt syn på en av de många små minnesplaketterna som finns i stenläggningen utanför husen. ”Här bodde Emma Rosen. Deporterad 12.8.1942 till Theresienstadt . Mördad 2.9.1942”.
Resan blev kulmen på en period där jag tillbringat mycket ledig tid i Berlin. Hans Falladas bok ”Ensam i Berlin” berättar om tyskarna som vågade göra uppror mot nazismen, och de som tvärtom drog nytta av Gestapos terror. Nyligen gick Emanuel Litvinoffs ”Ett rum i Berlin” som radioföljetong i P1. Berättelsen om två tyska judar som återvänder till Berlin efter kriget handlar om identitet, lojalitet och konsten att gå vidare i livet efter allt det fasansfulla. Man kan fortfarande lyssna på den på SR play. Missa inte!
I filmen ”De andras liv” möter vi stasiagenten som spionerar på ett konstnärspar och plötsligt börjar reflektera över den diktatur han plikttroget arbetar för. En lysande film, finns bland annat på Netflix. Och nyligen började jag läsa Lotta Lundbergs ”Timme Noll” som delvis utspelar sig i Berlin 1945. Den verkar mycket lovande.
Utan att förringa Förintelsens fasor och nazismens skuld är det tankeväckande att se andra världskriget även ur tyskarnas perspektiv. Den nazistiska regimen var en hårdför diktatur som utövade terror även mot sina egna. Många tyskar sympatiserade inte med nazismen men höll tyst och strävade på för att inte drabbas av Gestapos våld. Hur skulle jag själv ha gjort? Hur modig hade jag varit?
Många tyska kvinnor led fruktansvärt. De genomled ett krig, miste sina män och söner, och de som överlevde krigsslutets massiva bombningar utsattes i många fall av brutala gruppvåldtäkter av de segrande styrkornas soldater. De var tyskar och skulle straffas, de var ju skyldiga till allt som skett.
Johan Sievers är reporter på Corren och skriver krönikor varannan fredag. Han nås på 013-280234 eller johan.sievers@corren.se