Jag nästan nynnar på Ernst Rolfs gamla slagdänga: "Bättre och bättre dag för dag. Bättre och bättre dag för dag... strunt i sorgerna och alla bekymmer". Glitter, glamour och glatt. Kan Stockholm bli mer kosmopolitiskt, kitschigt och kärleksfullt än under den sedvanliga gayfestivalen Pride första veckan i augusti? Varmt, vackert och vänligt.
Rörelsen för HBT-personer (homo, bi- och transpersoner) har sannerligen gjort fantastiska framgångar i Sverige och världen det senaste decenniet.
Jag minns under mitt sista gymnasieår på Katedralskolan i Linköping. Då skrev jag ett samhällskunskapsarbete om synen på homosexuella som föräldrar och adoption. Året var 1994. Den enda homosexuella person som jag stiftat bekantskap med var typ karaktären Steven i TV-såpan Dynastin, men jag kände mig fullkomligt övertygad om att det inte var någon större skillnad på människor utifrån vem de älskade.
Men det hat och den homofobi som obetingat vällde upp bland frikyrkor och jämnåriga när jag intervjuade personer inför mitt skolarbete glömmer jag aldrig. Detta var för drygt 13 år sedan. De enda homoreformer som fanns då var att homosexualitet, enligt Socialstyrelsen året 1979, hade förklarats inte vara en sjukdom och att det sedan många decennier tillbaka inte var kriminellt att utöva homosexualitet. Men mycket mer var det inte.
Under samma period blev jag själv politiskt aktiv. Jag säger bara wow! 1995 kom partnerskapslagen. Året 2002 ansågs inte homosexualitet längre vara ett hinder vid adoption och 2005 fick jag som riksdagsledamot själv i talarstolen argumentera för och trycka på JA-knappen för att lesbiska ska få möjligheten till insemination.
Två tredjedelar av svenska folket säger ja till att homosexuella ska kunna ingå äktenskap på samma sätt som heterosexuella och vad än kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund säger så är det bara en tidsfråga innan vi även röstar igenom detta i riksdagen.
Visst finns det många utmaningar kvar.
Sverige utvisar fortfarande HBT-personer till länder vars regimer dödar dem. Diskrimineringen är omfattande och hatbrotten ökar på vissa fält. Men glöm aldrig hur snabbt det har gått i vårt eget land på så kort tid. Och vi är inte ensamma i världen. Holland, Danmark, Kanada, Sydafrika, Taiwan, Norge galopperar fram lika snabbt i toleransens tecken.
Men så finns sorgebarnen.
Algeriet, Brunei, Cooköarna, Djibouti, Etiopien, Fiji, Gambia, Ghana, Iran, Jamaica, Libyen, Kenya, Malaysia, Nepal, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Tanzania, Uzbekistan, Västra Samoa och Zimbabwe är bara några av många länder där det fortfarande är ett brott att älska med någon av samma kön.
Det finns också länder, bland annat Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexuella handlingar.
Förtrycket mot transpersoner är även det utbrett i många länder. Omkring 70 länder har fortfarande totalförbud mot homosexualitet. I dessa länder är det alltså ett brott att älska någon av samma kön, och straffen kan vara allt från fängelse till prygling och i värsta fall dödsstraff.
Värst är situationen i länder som regeras av totalitära diktaturer stödda på religiös fanatism, som mullornas Iran, där avrättningar av homosexuella fortfarande sker. Även i vissa av den Europeiska unionens medlemsländer, som Polen och Lettland, har otaliga fysiska övergrepp skett och avancerat motstånd gentemot HBT-personers yttrande- och föreningsfrihet inträffat.
Men kom ihåg en sak. Det var inte bättre förr. Det blir bättre och bättre dag för dag att leva i denna värld - oavsett vem du älskar.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (fp)