I slutet av juli i somras befann jag mig i en mörk industrilokal med hårt stengolv i ett ödsligt område. Jag var vid Gdanskvarvet i Polen som under kommunismen hette Leninvarvet.
Jag minns - som nog många av er Corren-läsare - som liten flicka i Linköping för trettio år sedan tv-bilderna där en mustaschprydd herre klättrar upp i lyftkranarna och förändrar Europas historia.
Då stod Lech Walesa - som sedan kom att bli polsk folkvald president - och hans fackförening Solidaritet på barrikaderna i varvet i Gdansk. Jag tror inte att han anade då att de skulle starta en demokratirevolution som kom att skaka om en hel kontinent.
Trettio år senare, en sen julikväll i somras, satt vi EU-ministrar i den gamla varvsbyggnaden efter långa möten och en del bråk. Men alla 27 ministrar vid bordet var demokrater och folkvalda. Numera, till skillnad från förr, löser vi konflikter med byråkrater och inte med soldater. Det är värderingar som bygger Europa och som håller oss samman. I en tid av europeisk ekonomisk kris, där enskilda EU-länder är skuldsatta upp till öronen, kanske en del tycker att det är förmätet att tala om fred och frihet. Men förstår vi inte vår europeiska historia, kantad av diktatur, världskrig och konflikter, är det omöjligt att staka ut framtiden.
Det var inte många mil från Sveriges gränser och inte många år sedan som ruttna diktatoriska ideologier som kommunismen, eller för den delen brutala militärdiktaturer, härskade i Europa. När jag föddes 1975 var nära hälften av dagens 27 EU-länder diktaturer. Först när jag gick på Katedralskolans gymnasium i början av 1990-talet var kommunistdiktaturerna i dagens EU helt borta. Östutvidgningen av EU är en av de främsta demokratimotorer vi har sett i världshistorien och det visar styrka när vi river och inte bygger murar.
Europasamarbetet får inte fastna i detaljer. Vi kan inte bara fokusera på det som för dagen är viktigt. I Sverige föreställer vi oss ibland att EU är något vi både kan ha och vara utan. Vid det här laget borde historien ha överbevisat oss om att så inte är fallet. Europas kris är också vår kris. Går det bra för våra grannar går det också bra för oss. Det går inte att ställa sig vid sidan om. Demokratiernas gemenskap i Europa är det viktigaste freds- och frihetsprojektet i vår tid.
Vaclav Havel, som ledde sammetsrevolutionen i sitt land 1989 och sedan blev folkvald president i Tjeckoslovakien, har träffsäkert sagt om frihetskampen att "vi lever i ett system där ord kan skaka en hel regering, där ord kan bevisa sig mäktigare än tio militära divisioner".
Kampen för Östeuropas frihet för tjugo år sedan lärde oss flera saker. Det blir aldrig demokrati utan demokrater. Och för att demokratiska krafter ska segra så behöver de omvärldens stöd och solidaritet. Revolutioner kan gå snabbt. Men demokrati tar tid att bygga. Vi får inte liknöjda luta oss tillbaka och glömma att vårda och försvara vår egen och våra grannars frihet.