Kanske plockade du sju sorters blommor och lade under huvudkudden? Kanske drack du en eller två snapsar för mycket? Kanske fylls ditt hjärta fortfarande av varma bilder över en fantastisk gemenskap med familjen mellan nubbar, dans kring midsommarstången och vacker solnedgång? Så skulle den svenska midsommarnattens charm kunna beskrivas. Men för vissa svenskar förvandlades den ljuva natten till en mardröm.
Hon hette Pela Atroshi. En vanlig svensk-kurdisk tjej från Stockholmsförorten Farsta som 1999 befann sig i hemlandet Kurdistan på semester. Hon var stark, säker och självständig. Hon hade ambitioner för livet, livslust och kraft.
I dag kunde hon varit 27 år - kanske läkare, målare, lärare - kanske mamma på landsbygden eller singel i stan. Vi vet inte och får aldrig veta. Pela ligger i en namnlös grav i Dahouk i norra Irak, också benämnt södra Kurdistan.
Med pistolskott i huvudet mördades hon brutalt denna dag. Hennes manliga släktingar som borde dyrkat denna unga flickas klokskap valde att döda henne. De dödade sitt eget kött och blod.
Pelas brott var att vilja vara en fri kvinna.
Pelas brott var att inte finna sig i ofriheten.
Pelas brott var att ta för givet att den frihet som är så självklar för mig och många andra svenska kvinnor - också tillhörde henne.
Som om det någonsin i en värld skulle vara ett brott att drömma om att vara en fri människa som får tycka, tänka och tro fritt.
Enligt Förenta Nationernas speciella rapportör om hedersmord dödas årligen 5 000 kvinnor. Mörkertalet är stort och i många länder finns det ingen direkt lagstiftning mot hedersmord. I vårt eget land Sverige lever tusentals flickor med invandrarbakgrund i veritabla fängelser utan rätt att välja sin kärlek, karriär och kläder. 27 procent av de utlandsfödda flickorna i Sverige är förbjudna av sina föräldrar att delta i utbildningsinslag i skolan. Det kan vara simundervisning, sexualkunskap eller musik, bild och gymnastik. I Sverige vill islamisten Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges Muslimska Råd, införa sharialiknande lagar det vill säga att kvinnor inte skulle kunna skilja sig och gifta sig på samma villkor som män.
Vi har så sakteliga accepterat ett slags könsapartheid där olika ribba för jämställdhet beror på var du är född i världen. Jag och mina sedan generationer tillbaka svenskfödda systrar kräver karlar som delar på föräldraledigheten, städar varannan gång och har nolltolerans mot sexistiska skämt. För medsystrar med utländsk bakgrund ser drömmarna likadana ut i hjärtat, men verkligheten för vissa enskilda kvinnor rör att slippa bli bortgift med en kusin eller skickas till hemlandet för en könsstympning. Att acceptera denna verklighet passivt är en slags könsrasism.
Svenska politiker måste bättre ta ställning för universella värden. Tycker vi att kvinnor själva ska välja vem vi vill gifta oss med och inte pappa, prästen eller patriarkatet ska det gälla oavsett om vi lever i Tensta, Skäggetorp eller Teheran. Tycker vi att pappaledighet, fler kvinnor på topposter i näringslivet eller jämställdhetsperspektiv i förskolan är viktigt ska det gälla alla kvinnor och män. Inga undantag i jämställdhetsidealen, tack.
Men konflikten i dagens samhälle står inte mellan islam och kristendomen, mellan svenskar och kurder. Konflikten står mellan det fria liberala och moderna samhället, där kvinnor själva bestämmer över sina liv och ett gammeldags manssamhälle, där kvinnor och män inte har samma rättigheter.
Midsommarnatten borde vara fylld av drömmar, förhoppningar och glädje och inte mardrömslika mord.
Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (fp)