Jag har alltid varit djurtokig, så länge jag kan minnas. Hästar, hundar, katter på hemmaplan eller safariresor till Afrika med elefanter, apor eller lejon - det finns inget som får mina ögon att tindra mer. Djur har alltid funnits som en central del av mitt liv oavsett om det rör att jag i 20 år varit vegetarian, engagerat mig politiskt för djurskydd eller bara haft djur som kära familjemedlemmar.
Mina enda trotsutbrott som barn kom när jag var tvungen att gå hem från fårhagen hos mormor i byn Brån. Jag kunde sitta i timmar på somrarna och bara titta på lammungarna. En sommar som fyraåring fick jag ta hand om ett litet lamm som jag döpte till Ullat. Varje morgon rusade jag ut barfota i nattlinnet för att mata Ullat och ge honom vatten. Några somrar senare i årskurs tre blev jag lovad att få en svart dvärgkanin när vi skulle komma hem till Tokarp efter semestern. Det bidde ingen kanin däremot en rödspräcklig kattunge som jag döpte till Tigertass. Hon var mitt livs bästa vän på den tiden. I samma veva - som så många andra Linköpingsungar - började jag att hänga i Valla Ponnystall. Valla - Linköpings främsta fritidsgård för unga flickor? Jag började sköta get, lilla ängsliga Molina, avancerade till att bli hästskötare till den envisa shetlandsponnyn Peggy och sedermera ansvarig för det nordsvenska fölet Julia. Ridningen var mitt liv från lågstadiet till gymnasiet. I dag heter sällskapsdjuret i mitt liv Winston, en snart fyraårig mopspojke, som charmar alla människor han möter oavsett om de är ministrar, dagisbarn eller åldringar.
Trots att många svenskar som jag har sällskapsdjur som självklara familjemedlemmar. Trots att de flesta av oss blir djupt upprörda av att se fasansfulla djurtransporter på teve runt om i Europa där kalvar hänger uppvirade i ett ben. Trots att kvällstidningarnas bilagor fylls av herrelösa hundar som söker nya hem. Trots allt detta har djurskyddsfrågor extremt låg rang i politiken. Vi politiker som arbetar för att bekämpa djurplågeri blir ofta bemötta med löjets skimmer. För inom politiken finns det högstatus respektive lågstatusfrågor. Fint är typiska "mansfrågor" som ekonomi, utrikes- och justitiefrågor. Mindre elegant är typiska "kvinnofrågor" som djurskydd, socialt utsatta människor och kultur.
I dessa juletider kan det vara värt att reflektera över djurplågeriet. Julklappsjackan känns lika len som familjehundens päls. Kanske är det också en vovve eller katt i Kina som fått sätta livet till? I Asien dödas varje år flera miljoner hundar och katter för pälsens skull, men det står aldrig hund- eller kattpäls på klädesplagget. Julmaten smakar lika gott som vanligt. Men hur har den producerats egentligen? Kanske kommer den från djur som färdats i plågsamma transporter? Det härligt doftande badskummet känns avslappnande på nyårsaftonsmorgonen. Men på vem testades egentligen badskummet? Kanske något av de tusentals försöksdjur som dödas världen över för att testa kosmetiska produkter?
Det brukar sägas att alla samhällsrörelser genomgår tre stadier: löje, debatt och acceptans. Djur har inte samma rättigheter som människor, men jag är fullkomligt övertygad om att djurskyddsfrågorna kommer att växa i status. Det finns ju ingen motsättning i att kämpa för att både människor och djur ska få en bättre tillvaro. Jag älskar ju inte min make mindre efter att vi skaffade hund. Sympati, inlevelseförmåga och medkännande är inget nollsummespel. Empati föder engagemang.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (fp)