Det var en het julidag sommaren 2005 och vi befann oss i den israeliska industristaden Ashkelon. Jag och maken satt i en skumpande och äckligt klibbig bil på väg ut till flygplatsen Ben Gurion för att fara hem till Sverige efter semesterns slut. På varsin sida av vägen vandrade staten Israels mosaik, mångfald och mix personifierad genom blott tre personer.
På ena sidan vägen vandrade ett ortodoxt yngre par i trettioårsåldern. Trots att det var närmare 30 grader varmt var både kvinnan och mannen klädda som sina förfäder i Polen anno 1880 med täckta huvuden, mörka tunga kläder och huvudlockar. På andra sidan vägen gick en man i sjuttioårsåldern. Det enda som täckte hans kropp var en keps på huvudet och ett par ytterst minimala tangabadbyxor som visade mer än de dolde. Paret var på väg till synagogan. Mannens destination var stranden. Israel i ett nötskal; där gammalt och nytt blandas, där synagogor samsas med kosmopolitiska nattklubbar och där människor lärt sig leva samman trots olikheter.
Israel är i dag det enda landet i regionen där fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt överallt i arabvärlden och i snitt sitter det sex procent kvinnor i arabvärldens parlament.
Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats.
Visst har Israel brister som alla länder. Vi behöver en fri, självständig och demokratisk palestinsk stat, olagliga bosättningar på palestinsk mark måste upphöra och fredsprocessen ska stärkt gå vidare.
Men framför allt och det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Vill israelerna ha bort premiärminister Ehud Olmert, så är det bara att rösta bort honom i nästa val.
Demokrati är så mycket mer än fria val. Det finns andra viktiga byggstenar. Det handlar om tolerans mot minoriteter. Det handlar om pressfrihet och oberoende domstolar. Och det finns bara ett land i regionen som med stolthet kan sägas försvara dessa värderingar; Israel.
I år 2008 firar Israel 60 år sedan självständigheten 1948. För 60 år sedan röstade FN:s generalförsamling med rösterna 33 för och 13 emot samt 10 nedlagda för att dela Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat. Israels starke man David Ben-Gurion kunde utropa den nya judiska staten och den 14 maj 1948 blev Israel en verklighet.
I dag bor 500 miljoner individer i Mellanöstern och arabvärlden i länder där de inte får tycka, tänka och tro fritt. Människorna som i dag kämpar för frihet här vill inte ha några smulor från vårt bord. De vill ha samma meny av friheter som finns i Israel. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.
Israel har lyckats väl på den punkten. Och detta mitt i ett hav av diktaturländer, på en av jordens torraste platser och av ett folk som har utsatts för 1900-talets grymmaste folkmord, Förintelsen.
Stort grattis på 60-årsdagen Israel!
Birgitta Ohlsson