Jag har under hela mitt liv, från 18-års ålder som röstberättigad svensk medborgare röstat på både manliga kandidater och kvinnliga kandidater till olika val. Bäst kandidat med åsikter som ligger närmast min världsbild vinner. Jag har under de perioder jag haft en chefsposition anställt såväl kvinnor som män. Rätt individ med passande kompetens för profilen gäller alltid för mig. Jag har alltid varit motståndare till kvotering till bolagsstyrelser. Det har vanligen när jag själv fått vara med och bestämma en grupps sammansättning blivit väl blandat könsmässigt. Duglighet är nämligen ett könlöst fenomen.
Innebär då detta att vi lever i en könsblind värld där alla oavsett kön tävlar på lika villkor och bedöms efter samma måttstock utifrån sin kompetens? Ingalunda. Kvinnor och män har inte samma friheter, möjligheter och rättigheter. Jag tycker att detta är fel. Jag vill göra någonting åt detta. Därför är jag feminist. Vi behöver varken vara Marie Curie eller Albert Einstein för att inse detta. Det räcker att vara läskunnig, leva i livet och öppna ögonen så ser vem som helst detta.
Just i dag är det 19 dagar kvar till Europaparlamentsvalet. Gå och rösta den 7 juni! Jag tycker att det är skamligt när svenskar röstskolkar av ren bekvämlighet när människor dör för demokratins skull i andra länder. Kom ihåg att vi här i Sverige är privilegierade som tillhör de knappt 50 procent av världsbefolkningen som lever i fria demokratier där vi får tycka, tänka och tro fritt.
Tack och lov bor vi ju inom den Europeiska Unionen - Europa är världens mest jämställda kontinent. Jämställd jämfört med vad kan man fråga sig? Konkurrensen är ju inte direkt stenhård i en värld där kvinnor könsstympas, avrättas för påstådd otrohet eller dödas för att de vill gifta sig av kärlek.
Men även EU är ruggigt gubbigt. 70 procent av Europaparlamentarikerna och EU-kommissionärerna är män. Nota bene: EU ändå då bättre än Europas nationella parlament - där bara 22 procent av riksdagsledamöterna är kvinnor i snitt, med Malta som sämst i EU-klassen med sina enkom ynka nio procent kvinnliga parlamentariker. Men då är ändå Europa bättre än resten av världen: Globalt sett är bara 18 procent av parlamentarikerna kvinnor.
Sex miljoner kvinnor i EU uppger att de inte kan jobba alls på grund av familjeansvar. Sju av EU:s medlemsländer erbjuder inte ens tio procent av alla barn under tre år barnomsorg. En tredjedel av alla EU:s kvinnor i arbetsför ålder arbetar deltid, medan mindre än en tiondel av männen gör det.
Äldreomsorgen och barnomsorgen är på vissa håll pinsamt dåligt utbyggd i en del EU-länder. Lägg därtill att många europeiska stater fortfarande har kvar sambeskattning (de beskattar familjen och inte individen, vilket gör det olönsamt för kvinnor att arbeta). Kvinnor i Polen, på Irland och Malta förvägras rätten till fria, säkra och lagliga aborter i sina hemländer. I länder som Litauen äventyras aborträtten.
Prostitution är tillåtet flertalet länder, däribland Tyskland och Holland. Människohandeln blomstrar och kvinnor säljs som köttstycken i skyltfönster i Europas storstäder.
Men när jag läser olika kandidaters program till Europaparlamentet slås jag av en sak. Är det mest bara kvinnliga kandidater (några briljanta manliga kandidater undantaget) som slåss för att bilda opinion för jämställdhetsfrågor i EU och vill gå till val på att bilda opinion för fri abort, bekämpa sexslaveriet eller få fler kvinnor vid den absoluta makten?
Hur ska det någonsin bli förändring med fler kvinnor vid makten om vi inte själva tar initiativ? Denna gång blir det en kvinna som får min röst. Hon ska givetvis vara liberal, självklart feminist och få jobba oerhört för att bevisa att just hon är värd min röst.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (fp)