Lyxproblem! Onödig kamp! Överklasskvinnoperspektiv! Så brukar det låta i spalterna ibland när frågan om huruvida det är viktigt med kvinnor på maktpositioner diskuteras.
"Avradikalisering", att som feminist diskutera varför det behövs fler 55-åriga kvinnliga presidenter i världen, tycker Arena-skribenten Katrine Kielos.
"Kjoltyg", kallar nedlåtande Aftonbladets kulturdebattör Åsa Linderborg den amerikanska presidentvalskandidaten Hillary Clinton. "Sluta-tjata-vi-lever-redan-i-en-jämställd-värld" ojar sig en del högermän när sanningen år 2008 är att bara 12 av 189 regeringar leds av kvinnor och endast 16,3 procent av världens parlamentariker är kvinnor med bottennoteringen sju procent i arabvärlden.
Ibland börjar jag koka av ilska när feminister på vänsterkanten lierar sig med knökkonservativa karlar på temat "det-spelar-väl-ingen-roll-om-vi- har-några-kvinnliga-ledare-på-världsarenan".
Historielöshet, säger jag! Men framförallt så ruskigt sorgligt att vi inte kommit längre efter snart 100 år av allmän och lika rösträtt i vårt eget land.
Jag är ingen millimeterfeminist som tycker att det ska vara exakt lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser, på chefsposter eller i en organisationsledning. Jag är fullkomligt övertygad om att den dag kvinnor och män delar på hemarbete, den dag vi behandlar könen lika och den dag kompetens och inte vad man har mellan benen avgör så kommer det att se hyfsat lika ut ändå. Men framförallt är jag fullkomligt övertygad om att i dagens ojämställda värld så behöver vi fler kvinnor som maktförebilder. I politiken, i Hollywood, på arbetsplatserna, i storföretagen och överallt annars där status, inflytande och påverkan finns.
Det spelar faktiskt roll att FN aldrig letts av en kvinna. Det har ett symbolvärde att inte ens Sverige haft en kvinnlig statsminister. Det är en signal att EU:s tyngsta ledare aldrig varit en kvinna.
Utan powerkvinnor som idoler i mitt liv vore tillvaron mycket fattigare, karriären mindre framgångsrik och livet definitivt tråkigare. Jag behöver en artist som Madonna som trots att hon snart passerat femtioårsstrecket sjunger till andra kvinnor "nöj er inte med det näst bästa". Jag blir inspirerad av folkpartistiska senioren och riksdagsledamoten Ingrid Segerstedt-Wiberg som fyllda 96 år fortfarande är fylld av en ideologisk glöd. Jag fylls av beundran inför den före detta franska ministern, Förintelse-överlevaren och en av Europas främsta feminister Simone Veil som jag träffade i Frankrike i julas.
Jag tappar aldrig hoppet när jag läser för lågstadietjejer om modiga Ronja Rövardotter.
Förebilder är oumbärliga för att verkligheten ska gå framåt oavsett om det är tusentals småflickor i världen som vågar vara vilda på grund av Pippi Långstrump, tonårstjejer som lyssnar på självständiga Marit Bergman eller alla oss som inspireras av burmesiska Aung San Suu Kyi som visar att dagens revolutionärer inte är kommunistiska män i långa skägg utan medelålderskvinnor som henne och den nu mördade Benazir Bhutto.
Denna morgon när vi vaknar får vi veta om ännu en powerkvinna kommit ett steg närmare den absoluta makten. Måtte amerikanska Hillary Clinton ha vunnit nattens primärval i New Hampshire. Hennes briljans, erfarenhet och styrka slår få kandidater.
Vinner hon inte nu lär det dessutom dröja över tjugo år innan någon amerikansk kvinna nås samma maktposition, då tillväxten är skral både bland demokrater och republikaner.
En av de fem första kvinnorna Elisabeth Tamm (1880-1958) som valdes in i Sveriges riksdag 1921 uttryckte det träffsäkert:
"Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid."
Utan henne skulle jag och många andra kvinnor aldrig varit där vi är i dag.
Tänk på det alla ni som tycker att det är oviktigt med fler kvinnor vid makten.