Jag är idealist. Jag är optimist. Jag är aktivist. Jag hoppas alltid finna små guldkorn av en bättre värld, nya möjligheter och stark förändring. Jag tror att allt går att genomföra bara den rätta viljan finns. Jag vet att mänskligheten kan förändra genom att vi kämpar.
Den senaste veckan har jag tillbringat i Zimbabwe, en av världens sorgligaste diktaturer. Ett land som jag förälskade mig i för tio år sedan och inte gått att få ur mig sedan dess. Trots all misär kan jag bara känna mig hoppfull på att landet går mot en ny tid efter helgens val - oavsett vem som har segrat. En process mot frihet har fått fäste som inte någon diktator i världen kan rulla tillbaka.
Den febriga valstämning som jag har känt på oppositionen MDC: s möten. Den ilska vanliga zimbabwier uttryckt för den enorma fattigdomen. Den vrede som har gjort att människor vågat ge sig ut för att protestera trots risk för att bli angripna av regimen. Ja, den optimism jag aldrig tidigare upplevt i Zimbabwe är nu ett faktum. Sokwanele som zimbabwierna säger på ndebele-språket. Vi har fått nog!
Zimbabwe upprör, berör och rör om de flesta av oss som varit där. Från att ha varit en av Afrikas framgångsländer har landet i dag världens högsta inflation, på över 100 000 procent, och världens kortaste medellivslängd: 34 år för kvinnor och 37 år för män. Tre miljoner av landets 12 miljoner invånare har flytt landet. Varje vecka uppskattas 3 500 zimbabwier dö av en kombination av fattigdom, undernäring och hiv.
Året 2007 gick till historien som ett av de värsta vad gäller brott mot mänskliga rättigheter. Frivilligorganisationen Zimbabwe Human Rights Forum rapporterar följande: 19 fall av bortrövande, 3 477 allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter, 586 fall av grov tortyr och tre politiska mord". Ja, listan kan göras ännu längre över de nationella trauman som detta utsatta zimbabwiska folk har tvingats genomlida.
På 1980-talet skedde den så kallade Gukurahundi-slakten då minst 20 000 avrättades och året 2005 genomfördes Operation Murabatsvina då 700 000 fick sina hem förstörda. Utöver detta har vi sett otaliga mord, övergrepp och attacker på oppositionella under diktator Robert Mugabes regim.
När ni läser denna text vet vi förhoppningsvis om jag hade rätt eller fel.
Få gånger i livet har jag önskat så mycket att min känsla, intuition och stämning ska ha träffat rätt. Zimbabwes plågade folk som genomlevt såväl decennier av vit kolonialapartheid som 28 år av svart diktatur under president Robert Mugabe är värda ett bättre öde. Men jag kan ha fel. När ni läser dessa rader kanske vi sett på TV hur fredliga demonstrationer slagits ner med diktaturens våld. Vi kanske har hört radioreportage om hur demokratikämpar flytt landet. Vi kanske har sett en bubbla av hopp som spruckit brutalt.
Men jag hoppas så innerligt att diktatorn Mugabe sjunger på sista refrängen. Jag tror att vi i alla fall att vi ser början på slutet. Eller som än äldre zimbabwisk kokerska uttrycker dig för mig i ett samtal: "Gubben måste bort. Annars sker aldrig någon förändring."
Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (fp)