Nationalism är en barnssjukdom. Den är mänsklighetens mässling.
Geniet, forskaren och världsmedborgaren Albert Einsteins ord är centrala nu i en tung tid av global lågkonjunktur, varsel och industri i kris. Oron för jobb som försvinner, ökad konkurrens och oro för framtiden måste tas på allvar. Men i stället för att blicka inåt mot det egna bör vi vårda, vurma och värna internationalism, solidaritet och globalisering. För protektionism, isolering och inåtvändhet är varken gårdagens eller framtidens lösningar.
Vi behöver i stället mer liberal frihandel, öppna gränser och globalisering - men framför allt måste solidariteten globaliseras. Det är ohållbart att tusentals barn dör av svält, undernäring och torka varje dag i en värld som skulle kunna avskaffa världsfattigdomen om bara den politiska viljan fanns. Detta måste prägla svensk utrikespolitik, som ska sträva efter att vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk på fältet.
Året 2009 har trots tragedierna i Gaza, Sri Lanka och Kongo börjat just i internationalismens tecken. När Barack Obama tillträdde som president fick USA och Vita huset, men också resten av världen, nytt hopp om samarbete där Obama betonade att "storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas". Det amerikanska stjärnbaneret som befläckats av tortyr i Abu Ghurayb och fånglägret Guantanamo fladdrar nu åter stolt.
Guantanamo stängs, George W Bush antiabortlagstiftning "gag-rule" (förbud till biståndsorganisationer som stödjer aborträtten) avskaffas och framförallt satsas på multilateralism, det vill säga ömsesidigt beroende länder emellan. Vi ser ett USA som kan inspirera och inte enbart dominera. Att USA:s nya utrikesminister Hillary Clinton väljer på sin första ministerresa att besöka såväl asiatiska som globala stormakter som Kina, Indonesien, Japan och Sydkorea visar också den nya administrationens intressecentra är större än bara EU-Bryssel, Mellanösterns Jerusalem och den forna stormakten Moskva.
Men världen består inte bara av hopp och förändring. Utmaningarna är många och tunga. Den politiska friheten i världen minskar - för tredje året i rad.
Fortfarande lever inte ens hälften av världens befolkning i fria länder. I stället för att förbättra de mänskliga rättigheterna i samband med olympiska spelen gick Peking-Kina i andra riktningen och var värd för ett "stöddigt maktfullkomligt diktaturspektakel". Ryssland blir alltmer auktoritärt, folkmordet i Darfur fortsätter, talibanerna härjar i Afghanistan och Pakistan, 1,1 miljarder människor har inte tillgång till rent vatten, den svenska medborgaren Dawit Isaak har i dag suttit fängslad i över 2700 dagar, diktatorerna på Kuba, i Iran, Burma, Nordkorea och Vitryssland sitter säkert kvar och den humanitära katastrofen i Ogaden - ja, den får inte ens en notis i västerländska medier.
Men glöm då inte heller de internationella framgångarna för mänskliga rättigheter.
Radovan Karadzic greps under året och ställdes inför rätta vid krigsförbrytartribunalen i Haag. En skarp varning till diktatorer världen runt. Sudans ledare efterspanas nu för krigsförbrytelser i Darfur. Och förra veckan inleddes rättegången mot en av efterkrigstidens värsta folkmord nämligen mot Röda Khmererna i Kambodja. För att citera ett av offren Vann Nath: "Det är den här dagen vi har väntat på i 30 år"
Utan stark internationalism och kollektiv vilja att ställa förövarna inför rätta hade Vann Nath aldrig fått uppleva den dagen.
Nationalism är aldrig lösningen.
Birgitta Ohlsson