Jag har alltid älskat USA. Ja, eller kanske snarare haft en slags Hollywood-skimrande romans som ibland övergått till hatkärlek och besvikelser.
Lika mycket som landets dynamik, historia och den amerikanska drömmen inspirerat mig - lika ledsen har Guantanamo-basen, Abu Ghraiyb och dödsstraffet gjort mig. Men jag har alltid varit trogen landets starka tradition av frihet, öppenhet och mångfald. USA upprör, berör och rör om oss som individer och har gjort det under hela nationens historia.
Ja, så skrev jag för exakt ett år sedan när jag på plats i USA bevakade det amerikanska presidentvalet. Nästan ett år senare är jag åter på samma plats i en av världspolitikens huvudstäder Washington DC. Min favorit till presidentposten Barack Obama blev vald till president då förra året, hans stjärnstatus som ledare för den demokratiska fria världen är fortfarande kompakt och nog är han jordklotets mest beundrade man. Men en sak är säker efter snart en vecka här i Washington DC.
President Barack Obamas smekmånad i sitt eget land USA - som ju nästan varade i ett helt år - är definitivt över. Den rosenskimrande beundrande auran kring hans person och tacksamheten för att slippa föregångaren George W Bush är förvisso stor fortfarande. Men debatten är mycket tuffare och utmaningarna är många. Främst frågorna om insatserna i Afghanistan, framtagandet av en ny sjukförsäkring och klimatpolitiken ger Obama gråa hår.
Debatten kring Obamas nödvändiga förslag om ett nytt sjukförsäkringssystem, i ett land där uppemot 50 miljoner står utanför systemet, genomsyras dock av värsta sortens populism. Om USA som resten av västvärldens demokratier skulle ge landets utsatta och fattiga vård skulle detta leda till att landet blev kommunistiskt, handikappade skulle avrättas i späd ålder och ekonomin gå under trummar republikanska politiker ut.
Att USA lägger ner mer pengar på vård av sin BNP än exempelvis Sverige, att detta rika land först kommer på plats 35 i världen vad gäller medellivslängd och har västvärldens högsta barnadödlighet tigs däremot ihjäl. Här finns dock spänningar inom demokraterna bland den mer vänsterliberala falangen som vill ha ett svenskliknande sjukförsäkringssystem och mer kompromissbara i mitten.
Afhganistan-frågan sätter också Obama på prov. Det behövs klart fler soldater, men varifrån ska pengarna tas om samtidigt en sjukförsäkring ska sjösättas?
Här får han inte visa sig svag som ledare, då det är republikanernas paradgren att utpeka honom som oerfaren och omedveten om terrorismens styrka.
Sist men inte minst den globalt livsviktiga klimatfrågan. USA som resten av världen befinner sig i lågkonjunktur som förvisso kan innebära goda möjligheter till omställning, men också gör att miljöfrågor tenderar att betraktas som lyx som får vänta tills folk fått mer pengar i plånboken.
Barack Obama är inte Jesus eller en frälsare. Men han är det bästa vi fått till skänks som global ledare de senaste åren med sina visioner, styrka och kraft.
Han behöver allt stöd han kan få för att fortsätta sin reformagenda.
Birgitta Ohlsson