Jag har gråtit floder, skrattat i timmar, njutit av vass konversation, använt citat till min egen verklighet och nog kunnat känna igen samtliga karaktärer ur mitt eget livs olika faser. Jag har sett alla avsnitten minst fem gånger, en del kanske fler än vid tio tillfällen och jag kan många repliker utantill. Min rosa dvd-box i form av en skokartong är söndertummad och jag köper varje utländskt modemagasin när huvudrollsinnehaverskorna pryder omslaget.
Jag talar förstås om tv-serien Sex and the City (SATC) som denna sommar blir efterlängtad biofilm. Sedan slutet av 1990-talet har TV-serien från New York fängslat kvinnor världen över och påverkat mode, sex, livsstil och politik. Pengar, karriär och yrkesframgång har löpt som en röd tråd. Författarinnan till böckerna - Candace Bushnell - som serien bygger på har sammanfattat det hela klockrent med "att det finns inget härligare än att spendera pengar man själv har tjänat ihop".
Men framför allt är Sex and the City en hyllning till den fria kvinnan. Kvinnan som inte förvandlas till ett menlöst mähä som svassar efter trista karlar. Kvinnan som aldrig säger nej till makt. Kvinnan som sätter sig själv i centrum och ingen annan. Kvinnan som ofta utmanar manssamhället på dess egen spelhalva med egna spelregler. Kvinnan som inte ber om ursäkt för sin egen existens. Sex, karriär eller pengar ses aldrig som någonting negativt, så länge det är för egen tillfredsställelses skull. Serien har blivit en slags feministisk ikon som liksom står över all kritik.
Samantha, Carrie, Miranda och Charlotte. Dessa fyra starka, självständiga och smarta New York-tjejer slog ner som en bomb i västvärldens TV-apparater. Advokaten Miranda Hobbes sunda yrkeskvinna, galleristen Charlotte Yorks idealism, krönikören Carrie Bradshows underfundiga tankar om relationer och inte minst PR-kvinnan Samantha Jones friska liberalism. Kvinnor som bejakar livet utifrån sina olika utgångspunkter. SATC viktigaste signum har dock inte varit vare sig skyhöga klackar, underbara klädkreationer, storstadsliv eller cocktails utan sann liberal livsstilspolitik.
Självklarheter yppades för första gången utan plattityder. Ja, det är helt okej som kvinna att vara 30 eller 40 + och singel. Ja, det är underbart att satsa på sin karriär, sitt oberoende och att tjäna pengar som kvinna. Ja, det är inga problem att öppet säga ja till sex på dina egna villkor. Ja, även fler än två kvinnor kan vara bästa vänner. Ja, det finns tack och lov fler livsstilar än den traditionella heterosexuella Volvo, villa och vovve-idyllen. Ja, kvinnor kvinnor måste få tillåtas ha starka egon, skippa jantelag och ruttna könsroller. Ja, kvinnor måste få välja sig själva framför unkna karlar eller som Samantha säger när hon dumpar en casanova-liknande kavaljer: "Jag älskar dig, men vet du vad, jag älskar mig själv ännu mer".
Varför blev tv-serien och nu filmuppföljaren sådana succéer? Varför fick den en solid plats i kvinnors hjärtan? Varför har ingen uppföljare fått samma status? SATC visade en sak: Vi kvinnor vill ha allt karriär, familj, intressanta liv - utan kompromisser! För att tala klarspråk det män alltid kunnat få, men vi inte ens har kunnat få drömma om i Hollywood-filmer.
Vardagsfeminism om att älska sig själv och leva sitt liv för sig själv på egna villkor. Eller för att uttrycka det med huvudpersonen skribenten Carrie Bradshaws eleganta ord i tv-seriens slutscen: "Den mest spännande, utmanande och viktigaste relationen du har i ditt liv är den du har med dig själv. Och du kan finna någon som älskar dig på samma sätt som du älskar dig själv, ja då är det bara fantastiskt".
Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (fp)