Jag är en stor vän av Förenta Nationerna. FN behövs om vi tror på att världens problem och utmaningar ska lösas tillsammans, om vi brinner för internationalism och om vi anser att det är allas ansvar att krossa världssvälten, stoppa folkmord och försvara mänskliga friheter. När FN står enat på dessa fält är det en stor styrka för att skapa en mer rättfärdig värld.
Exempelvis har FN förhandlat fram 172 fredsavtal som har satt stopp för regionala konflikter. FN-organ har räddat livet på miljoner barn genom vaccinering av sjukdomar som polio, tuberkulos och mässling. FN leder arbetat med att rensa bort landminor från slagfält i Afghanistan, Kambodja och Somalia som fortfarande dödar tusentals varje år.
Men Förenta Nationerna står inför gigantiska utmaningar - inte minst på området mänskliga rättigheter.
I dagarna pågår FN:s uppföljningskonferens om rasism, Durban II. Läget ser mycket dystert ut politiskt och påminner dessvärre rejält om förra gången det begav sig. Jag befann mig då (år 2001) i Zimbabwe, då Durban I i grannlandet Sydafrika urartade till ett antisemitiskt spektakel. USA lämnade konferensen i protest och människorättsorganisationer som Human Rights Watch kritiserade skarpt. Att Kanada, Israel och USA tidigt nobbat konferensen var föga förvånande då stridsfrågorna varit förbud mot religionskritik, Israel-hat och antisemitiska inslag.
I september 2008 frågade jag utrikesminister Carl Bildt i en riksdagsfråga hur han avsåg att agera för att Durban II skulle bli en konferens som lever upp till Förenta Nationernas principer om att främja mänskliga rättigheter, bekämpa antisemitism och försvara det fria ordet. Bildts svar var glasklart: "Alla uttryck och manifestationer av antisemitism är självklart fullkomligt oacceptabla. Denna grundläggande hållning kommer att avspeglas i regeringens förberedelser och deltagande i översynskonferensen".
Detta svar förpliktigade självklart. Sverige ska aldrig någonsin legitimera att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter tafsas på av diktatoriska stater som mest själva vill komma undan med sina egna vidriga beteenden. Om Durban II dessutom ägnar all kraft åt att kritisera Israel, som med sina fel och brister trots allt är Mellanösterns enda demokrati, blir detta politiskt ohållbart. De enda som tjänar på att rikta oproportionerligt fokus mot ett enskilt land är de regimer som vill dölja förtrycket i sina egna länder. Kubas kommunistiska enpartistat med hundratals politiska fångar, Kinas enväldessystem med gigantiska arbetsläger, Irans tortyrdespoti och förtryckarstater som Burma, Nordkorea och Saudiarabien ska aldrig få komma undan.
Visst var det säkert diplomatiskt riktigt att förhandla så länge vi kunde försöka förändra dokumentet. Men nu har Sverige med flera andra länder som Nya Zeeland, Australien, Italien och Nederländerna valt att inte fara dit på politisk nivå med ministrar, inte vara med alls eller sända dit tjänstemän. Jag är glad över att västvärlden morskat upp sig värderingsmässigt inför den här konferensen och satt ner foten rejält. Sveriges beslut, liksom många andra länders, att inte skicka en representant på politisk nivå är en kraftfull markering.
För att citera den legendariske svenske generalsekreteraren för FN Dag Hammarskjöld: "FN har inte skapats för att föra mänskligheten till himlen utan för att rädda den från helvetet". Att nobba Durban II är att just vårda, värna och vurma Förenta Nationernas vision och därmed markera mot diktaturländer som står just för helvetets politik vad gäller mänskliga rättigheter.
Birgitta Ohlsson,
Utrikestalesman och riksdagsledamot (fp)