Är det att man lever med en person som också levt i landet i generationer? Ja, under sådana förhållanden är vi ännu fler som inte håller måttet. Är det att äta svensk husmanskost, köra svensk bil eller bära svensktillverkade kläder? Ja, utifrån detta är det knappt någon som passar in i svenskhetsmallen.
Vem ska egentligen avgöra vad som är svenskt? Är det svenska medborgare eller utlandsboende som sätter bilden? Finns det något svenskt eller handlar det mer om vi är summan av värderingar som präglar dagens globaliserade värld? Jag lutar åt det senare. Visst skämtas det internationellt ibland om blonda vikingar, men snarare är det honnörsord som jämställdhet, tolerans, öppenhet, global solidaritet och lika rättigheter för homosexuella som är bilden av varumärket Sverige. Mot denna bakgrund är det märkligt att det svenska politiska parti som säger sig representera svenskheten, nämligen Sverigedemokraterna, befinner sig fjärran från både bilden av Sverige i utlandet och värderingar som omhuldas av medelsvensson.
För att använda deras egen vokabulär känns SD:s värderingar mer osvenska än svenska. De flesta svenskar tycker att homosexuella ska få gifta sig. SD är starka motståndare till detta. Partiet vill sänka abortgränsen och därmed minska kvinnors rätt till fri abort. Samtidigt stödjer en klar majoritet av svenska folket dagens abortlagstiftning. SD är i grunden skeptiska till ett samhälle där människor från olika kulturer lever tillsammans. De flesta svenska lever, gifter oss och arbetar redan i ett sådant samhälle och trivs med detta. Svenska folket från höger till vänster väljer både kvinnor och män som sina företrädare i politiska församlingar. Detta gäller dock inte SD där kvinnorna lyser med sin frånvaro på partiets listor.
Under sina landsdagar i Ljungbyhed försökte SD sig på allehanda andra sätt att ta monopol på svenska ikoner, värderingar och företeelser.
Först ut var författarinnan Astrid Lindgren. Partisekreteraren Björn Söder ville i sitt tal hävda att SD:s värderingar om kamp, kärnfamilj med man och kvinna och förtryck ligger nära Astrid Lindgrens. Jag tror att Astrid skulle vrida sig av vrede i graven om hon fått höra denna galenskap. Astrids kamp för utsatta flyktingbarn är vida känd. Hennes tydliga ställningstaganden mot rasism minns vi alla. Och vi som läst hennes underbara barnböcker ser med värme hur hon skildrat barn som växt upp snarare i stjärnfamiljer än kärnfamiljer. Modiga Pippi Långstrump som bodde ensam utan föräldrar med frånvarande pappa och död mamma. Det kaxiga hittebarnet Kajsa Kavat som växer upp tryggt med en adoptivmormor. De trofasta Bröderna Lejonhjärta med sin ensamstående mamma. Mio min Mios eftertänksamme Bo Vilhelm Olsson med fosterföräldrar eller för den delen det påhittiga barnhemsbarnet Rasmus på luffen som hittar sin egen familj är inte några sinnebilder av den traditionella mamma-pappa-barn-idyllen.
Nästa inlägg var än mer förvirrat när partiledaren Jimmie Åkesson hävdade i på debattplats i Aftonbladet att muslimerna är vårt största utländska hot. I praktiken alla problem kunde härledas till muslimer, enligt Åkesson. Utan statistiska belägg hävdade han att muslimska män skulle vara överrepresenterade bland våldtäktsmän, talade om massinvandring från muslimska länder och generaliserade kring en grupp på ett vansinnigt sätt.
Ja, vad är svaret på frågan om svenskhet finns?
Som liberal tror jag snarare på universella värderingar om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som delas av individer från olika länder, men som Sverige som land är väldigt bra på att leva upp till. Men en sak är dock säker. Sverigedemokraternas version av svenskhet känns rätt främmande för de flesta av oss.
Birgitta Ohlsson