Häromveckan blev jag utsedd till årets FN-vän av svenska FN-förbundet. Motiveringen löd: "Birgitta Ohlsson är en sann multilateralist och FN-vän. Hon driver frågor med kompetens, engagemang och stort civilkurage. Man kan alltid räkna Birgitta Ohlsson som en aktiv och färgstark debattör, oavsett om det gäller kritik av FN:s sanktionssystem, krav på mer stöd från FN till burmesiska parlamentariker, stöd till ökad FN-närvaro i Darfur eller svenskt bistånd till olika FN-organ. FN bör ha kritiska och konstruktiva vänner. Birgitta Ohlsson är både och".
Självklart var det en stor ära att få detta pris då jag brinner för internationalism och djupt i mitt hjärta anser att det är allas vårt ansvar att krossa världssvält, stoppa folkmord och försvara mänskliga rättigheter. Men reaktionerna på mig som pristagare lät inte vänta sig. "Bombfeminist", skrev upprört illröda Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida. Ali Esbati drog till med att "FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen årets FN-vän till den notoriskt bombglade Birgitta" och hans partikollega från vänsterpartiet, riksdagsledamoten Hans Linde kallade nyheten för bisarr.
På den konservativa högerkanten var en del förvånade ur ett annat perspektiv. Som liberal är det härligt när både yttersta vänstern och högern ogillar det man gör. Då vet man att man landat rätt.
Albert Einstein yttrade en gång: "Nationalism är en barnsjukdom. Den är mänsklighetens mässling". Därför bildades FN för över sextio år sedan. När FN stått enat har det haft en oumbärlig styrka. FN har förhandlat fram 172 fredsavtal som har satt stopp för regionala konflikter. FN-organ har räddat livet på miljoner barn genom vaccinering av polio, tuberkulos och mässling. FN leder arbetat med att rensa bort landminor i Afghanistan, Kambodja och Somalia som fortfarande dödar tusentals varje år.
Men FN står inför gigantiska utmaningar. Om parollerna om mänskliga rättigheter ska betyda allvar, om orden "aldrig mer" inte ska höras vid ännu ett folkmord och om internationalismen inte ska vara en tandlös papperstiger måste förändring ske.
Skyldigheten att skydda förpliktigar! Mänskliga rättigheter som yttrandefrihet och kvinnofrid ska aldrig tummas på! Säkerhetsrådet måste reformeras!
Vi måste i Sverige lära oss att vara självkritiska FN-vänner, men också att förstå realpolitiken. När sanktioner mot en grym diktatur som Sudan blir svaga är det sällan FN:s fel utan att en annan grym diktatur Kina som blockerar i säkerhetsrådet. När trupperna aldrig stoppade folkmordet i Rwanda var det västländer och inte FN på plats som visade förlamning.
FN blir aldrig mer än ambitionerna i hjärtat hos de länder som valt att vara medlemmar. Men vi måste kämpa för att FN blir glasklart värderingsmässigt, modigt i handling och aktivistiskt på fältet.
Mest stolt över FN är jag när jag träffar FN ute på fältet, människorna bakom de storslagna vyerna. Som den italienska läkaren i El Genina i folkmordets Darfur som bott under presenning i öknen flera månader för att hjälpa offren. Som FN-diplomater i New York-skrapan som slitit nattimme efter timme för att få fram fredsavtal som kan rädda tusentals människoliv och sedan de FN-soldater på plats försvarar de utsatta. Som FN-rapportörer som Radhika Coomaraswamy som gjorde den första stora internationella kartläggningen över mäns våld mot kvinnor. Eller som Kerstin, FN-aktivist i Skåne som varje år ger sig ut i julhandeln med sin bössa för att samla in pengar till svältande.
Ja, vad ska vi egentligen med FN till? Jag tycker att den före detta generalsekreteraren Dag Hammarskjöld uttryckte sig träffsäkert:
"FN har inte skapats för att föra mänskligheten till himlen utan för att rädda den från helvetet". Med Auschwitz, Pol Pot, Gulag, Rwanda med mera i historiens backspegel så är den visionen inte att förakta.
Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (fp)