I månadsskiftet återvände jag till Zimbabwe. Ett land jag lärt mig älska och drömt om så många gånger. Sorgen över vad jag såg på plats är oförglömlig.
Zimbabwierna lever dagligen med terrorn. Oron över att arresteras och nervositeten över regimens blodiga nyckfullhet plågar en redan svältande befolkning. En fjärdedel har lämnat det sjunkande skeppet.
Internationella valutafonden förutspår inflation. Medelåldern är lägst i världen med 34 år för kvinnor och 37 år för män. Uppemot 25 procent är HIV-smittade och färre än 10 procent får fullgoda bromsmediciner. Hundratusentals har blivit hemlösa sedan diktaturens stridsvagnar rivit kåkstäder och många barn minns knappt sin senaste skoldag.
Inga utländska journalister tillåts officiellt att komma in, brittiska militärmyndigheter förbereder en plan på att evakuera 22 000 brittiska medborgare. Västerlänningar såg till en början Mugabe som en frihetskämpe när han 1980 tog över efter att ha kört ut kolonialismen. Men diktaturtendenserna fanns och han har aldrig bekänt sig till demokratin utan alltid satt socialismen främst. Sovjetunionen, Kina, Kuba och Nordkorea är fortfarande hans favoritländer.
Det är lätt att fälla en djup suck, blicka bort och försöka glömma. Men zimbabwierna är värda ett bättre öde. Det finns en flora av åtgärder att lyfta. Tuffare sanktioner, skyddade mattransporter och att landets ledarskikt ställs inför den internationella brottsmålsdomstolen ICC för brott mot de mänskliga rättigheterna. Sverige och EU måste agera för att få stopp på helvetet i Zimbabwe.
Det är ett oacceptabelt legitimerande av diktaturregimen att Portugal, EU:s ordförandeland, bjudit in Mugabe till Afrikamöte i december. Zimbabwes grannländer - stora biståndsmottagare från Sverige - måste sluta hålla Mugaberegimen om ryggen. Annars bör vi hota med indraget bistånd. Sverige bör initiera en färdkarta för ett demokratiskt Zimbabwe. Den tysta diplomatin räcker inte längre. Framförallt måste vi visa vad vi kan erbjuda när diktatorn Robert Mugabe lämnat tronen.
Demokrati är centralt i Sveriges politik för global utveckling. Det finns hopp: en fredlig opposition med fackföreningar, kyrkor och kvinnoaktivister som står för något nytt i afrikansk politik och som redan vunnit val. För första gången växer ett demokratiskt parti fram i Afrika, MDC, utan kalla krigets politiska bindningar och med ledare som är medvetna om korruption. Öka det svenska biståndet till dessa.
Men det är naivt att tro på ett demokratiskt Zimbabwe utan ekonomisk upphämtning. Mugabe har kört landets ekonomi i botten. Fyra femtedelar är arbetslösa och BNP har minskat med 40 procent på mindre än ett årtionde. Utlandsskulderna är skyhöga.
Återuppbyggnaden förutsätter demokrati och stabilitet, men även ett solidariskt engagemang. Färdkartan bör inkludera en Zimbabwefond, med biståndsmedel och investeringar redo så snart förtrycket upphör. Fonden skulle signalera att vi stödjer återuppbyggnaden av Zimbabwe när repressionen upphör.
De vita farmarna måste komma tillbaka för att återupprätta jordbruket, men en landreform behövs, så att både svarta och vita kan driva kommersiella jordbruk. I slutet av 1999 ägde de vita bland annat till följd av kolonialismen 75 procent av den bästa odlingsbara jorden trots att de utgjorde en minoritet av befolkningen. Britternas plan till landsreform från början av 2000-talet måste återupptas, samtidigt som reformen måste ske inifrån efter demokratiska val.
Det som en gång var Afrikas kornbod går mot ruinens brant. Men hoppet är ännu inte ute. Säg aldrig att vi inte gjorde något för att stoppa helvetet.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (fp)