Vår tekniska förmåga att lösa problem går ständigt framåt. Gränsen för vad vi kan uträtta sätts ofta av ekonomin. Normalt - men inte alltid - sker detta på en kommersiell marknad. Men ibland finns ingen fungerande sådan för att avgöra om ett tekniskt framåtskridande har sin ekonomiska motsvarighet. Ett sådant område är ofta sjukvården.
Möjligheterna att rädda liv och/eller höja livskvalitet ökar ständigt. Men hur ska man avgöra hu knappa resurser ska fördelas? Ta som exempel den diskussion som pågick för några månader sedan om möjligheterna att göra s.k. fertilitetstester. Det är onekligen en möjlighet som kan erbjudas många barnlösa kvinnor men är det därmed en rättighet som alla landsting ska tillhandahålla? Vem gör prioriteringen inom ramen för de trånga resurser som alltid står till buds?
Jag minns väl debatten i Östergötland för ett antal år sedan om man skulle prioritera hårdare mellan existerande sjukhus respektive vilka sjukdomar man skulle koncentrera resurserna till. Debatten var våldsam och var en tydlig förklaring till att den regerande socialdemokratin backade rejält i påföljande landstingsval samt att ett nybildat sjukvårdsparti såg dagens ljus. Även i vissa kommuner förändrades den politiska kartan. Själv gjorde jag då den reflexionen att det politiska systemet i någon slags kollektiv mening misslyckades med att förklara skillnaden mellan att det skapas en möjlighet resp. att det finns en rättighet. Ordet prioritering måste komma tillbaka inom sjukvården. Prioriteringar görs alltid och det är bättre att det sker öppet så att ansvar kan utkrävas. Och att prioriteringar kopplas till politik och inte till administration.
Prioriteringar kan underlättas dels om det finns en större kaka att fördela och/eller strukturen man arbetar inom är maximalt utformad. I den senare meningen är jag övertygad om att vi går mot en ny tingens ordning. Dagens landsting är för små och orationella. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer vi att ha en specialistsjukvård driven i nationell regi och en allmänsjukvård som har kommuner eller kommunalförbund som huvudman. Och för de riktigt knepiga sjukdomsfallen en europeisk sjukvård att luta oss mot. Om landstingen i detta läge har någon framtid är en mera tveksam historia. En sammanslagning av landsting kan måhända förlänga, men knappast förhindra, processen.
Den stora utmaningen blir att föra denna diskussion i politiska termer och finna en finansiell fördelningsmodell mellan aktörerna som är transparant och logiskt sammanhållen. När detta är klart sitter jag troligen själv i parken och matar duvorna. Men jag tror jag kommer att hinna uppleva förändringen!