Långpromenader och skottning nästan varenda dag! Och en bra premiär av hustrun och hennes kollegor i Arbis uppsättning av La Cage aux Folles.
En hel del skrivande har det också blivit. Jag har fått regeringens uppdrag att vara nationell koordinator för utplaceringen av ensamkommande barn till Sverige. Med barn menas åldrarna upp till 18 år. Hela 80 procent är pojkar och 80 procent kommer från Afghanistan och Somalia. Merparten är ungdomar i den övre tonåren och en inte allför ringa del torde vara över 18 år. Jag har också fått i uppgift att lägga fram förslag om hur mottagningen kan förbättras och effektiviseras. Förslag jag har anledning att återkomma till framöver.
Ett av problemen är att vårt system är dimensionerat för en annan nivå. I år och nästa år beräknas drygt 2 500 ungdomar komma mot ursprungligen kalkylerade mellan 300 och 400 personer.
Vad som fascinerar - och oroar - mig så här i juletid är mångas syn på att nya och produktiva händer kommer till landet. De ensamkommande barn som anländer är ofta fyllda av ambition, företagsamma och redo att göra rätt för sig. Ändå hävdar vissa politiker, som ett eko av Sverigedemokraterna, att det bara är elände med nya medborgare. Om vi gör tankeexperimentet att vi talar om inhemskt födda barn ses detta sällan som ett problem. När Helena och jag fick barn fick vi välkomstljus av kyrkan, brev från borgmästaren och inte beklagade sig kommunfolket över problemen att skaffa dagisplats, skolplats etcetera. Det var på något vis en självklarhet. En ökad nativitetsågs som en nationalekonomisk gåva. Varför ska vi se tillskottet av ensamkommande barn som någonting annorlunda? Jag har noterat att till exempel många kommuner i Norrland resonerar på just detta sätt.
Ett annat sätt att argumentera är att vi som land har ett nationellt ansvar att lösa situationen. Staten kan aldrig abdikera från detta. Följaktligen måste staten agera så att nuvarande utplaceringsproblem undanröjs. Ytterst väcker det frågan om vi kan hitta en typiskt svensk pragmatisk lösning - eller om någon form av tvångslagstiftning måste till.
Det är för närvarande så att cirka 65 procent av de ensamkommande barnen beviljas uppehållstillstånd. Då är det en lite sorglig iakttagelse att oron för valframgångar 2010 för Sverigedemokraterna får vissa företrädare för nuvarande riksdagspartier att stundtals sväva på målet. Det skylls på bostadsbrist, förvaltningsmässiga tillkortakommanden och så vidare. Det kan därför inte vara särskilt uppmuntrande för kommunalpolitiker i de kommuner där för närvarande 600 ungdomar väntar i förläggningar på att bli utplacerade. Menar man att nuvarande förläggningar ska växa till barackläger?
Visst måste kampen mot människosmugglare intensifieras och visst måste EU göra mera för att sprida mottagandet bättre mellan sina medlemmar, men sådana processer tar tid. Det är förkastligt att ta ut sin aggression på barnen. De är ju offer för en förhatlig verksamhet och inte syndabockarna!
Roligt är det avslutningsvis att få sprida den östgötamodell som jag själv, min expert från länsstyrelsen, Nima Poushin och kommunalråd som bland andra Lars Stjernkvist i Norrköping och Bengt Olsson i Linköping har kokat ihop. Den innebär i korthet att vi tar ett regionalt ansvar och själva fördelar vår pott mellan oss. Vi är bättre på det än makthavarna i Stockholm. Sträck på er kommunalpolitiker i Östergötland för nu går vi på export!
Björn Eriksson