Till min fasa har jag upptäckt att jag missat att förhandla om bästa bud för att få elektricitet. Räkningar man har valt att se som ristade i sten ska plötsligt på marknadsmässigt manér kontrolleras och omförhandlas. Jag har gått in för denna uppgift med hull och hår. Vänd er till mig kära läsare om ni behöver en förhandlingssystemets Tarzan. Efter årsskiftet ska jag ta itu med att jämföra pensionsfonder! Samt hur man billigast tar sig till Stockholm respektive klipper tånaglar.
Arbetsmarknadsfrågorna blir vattendelaren i valrörelsen. Å ena sidan står en sammansvetsad allians med arbetslinjen som gemensam murbräcka. Trots den höga arbetslösheten säger kalla fakta att flertalet löntagare fått höjda reallöner och därmed tjockare plånbok. Det andra blocket sätter sin tillit till klassisk fördelningspolitik: Höjda skatter och en selektiv arbetsmarknadspolitik. Skyttegravarna är grävda och arméerna rullar ut på klassisk maner. Blocköverskridande aktivitet verkar närmast jämföras med landsförräderi.
En kanske avgörande joker är förvisso det stora pensionärskollektivet, vars ilska kring att inte få full del av skattesänkningarna är omöjlig att missa om man inte har knäck i lurarna.
Unga kommer troligen att jobba mindre över en livscykel än vad min generation har gjort. Debuten i det riktiga arbetslivet sker genomsnittligt när du är 28 år i stället för 21 år. Färre barn föds. Med europeiska glasögon ligger Italien i botten med ett barn per familj. Norden kommer bättre ut med i genomsnitt 1,9 barn per familj, troligen beroende på vår familjepolitik. Själva livstrappan ändrar också form där trivsel - inte arbete - är det givna epicentrumet. Man vill bara bli chef om det är roligt. En god arbetsplats ska präglas av teamkänsla, en öppen kultur och möjlighet att förverkliga sin egen identitet. Har arbetsgivare riktigt insett vad de har att vänta? När efterfrågan på arbetskraft överstiger utbudet - och detta kommer att inträffa inom ett fåtal år - kan man stå där med sin tvättade hals. Varför diskuterar så få politiker detta framtidscenario, utan fastnar i debatter om las, ingångslöner och andra i och för sig viktiga frågor?
I andra ändan har vi de äldre. Det är lite symptomatiskt att Sverige till helt nyligen var det europeiska land tillsammans med Albanien som saknade lagstiftning mot äldrediskriminering. För mig är det obegripligt att politiska partier inte har äldrefrågor högre upp på den politiska dagordningen. När en äldredebatt likväl dyker upp är temat ofta sjukdom och illa hanterade omsorgsfall. Men sanningen är att pensionärer under 80 år normalt är friska, aktiva och letar efter nya livserfarenheter och varför inte betalt eller obetalt arbete. Rollatorindustrins framtid genomsnittligt sett i denna åldersgrupp är inte alltför lysande. Jag tror många personkryss är att vänta för de politiker som kan utforma bra visioner för denna grupp pensionärer.
För egen del har jag nyligen åtagit mig att vara regeringens förhandlingsman mot kommunerna när det gäller ensamkommande barn som kommer till Sverige. En äldre som får jobba med unga! Till detta återkommer jag i en kommande krönika. Vill bara påpeka att Östergötland är bäst i Sverige på detta.
***
Får jag också skicka med en stor kram till Helena Jonsson som för oss i skidskytterörelsen är en verklig drottning!
Björn Eriksson