Tredje gången gillt för mig som Corren-krönikör. Från den privata horisonten kan jag rapportera att äntligen är hem och trädgård i ordning i Nockeby. Med motorsåg och spett börjar trädgården återfå det utseende den hade när vi flyttade till Östergötland för drygt 13 år sedan. Det har krävt bland annat 13 resor till Bromma återvinningscentral bara med ris. Hade gärna levererat till Tekniska verken i Linköping som ett ringa bidrag till stadens uppvärmning!
Framöver blir det gudskelov en hel del tid i Östergötland. Hustrun ska spela på Arbis i Norrköping i La Cage aux Folles och själv har jag lite aktiviteter hemma i länet. I går drogs till exempel Hjärnverket med Uffe Holmertz i gång igen, ett program jag alltid gillat att medverka i. Man är ju nu arbetssökande pensionär snarare än bara glad pensionär.
När man vistats en tid i Stockholmsmiljö är det spännande att se hur östgötafrågorna återges och kommenteras i huvudstaden. Tyvärr en bitvis ganska dyster upplevelse. Låt mig ta tre exempel.
Ostlänken är för oss östgötar en ödesfråga om vilken det skrivits spaltkilometrar i länet. Tydligen en icke-fråga med Stockholmsglasögon. Våra argument för projektet biter inte tillräckligt på utsocknes och jag tror det beror på att vi har misslyckats med att få huvudstaden att känna ett eget äkta engagemang. Det talas för lite om varförprojektet är bra för dem. Ett av mina sista - ej avslutade - projekt var att försöka gifta ihop Stockholms riksdagsledamöter med kollegorna från Sörmland och Östergötland. Tillsammans skulle vi kunna mobilisera cirka en tredjedel av antalet ledamöter och då borde väl även de med knäck i öronen kunna uppfatta signalerna? Ett gott råd till: Sluta tala om ostlänken som i första hand ett miljöprojekt för det är fel varumärke. Ska miljarder kronor satsas på miljöområdet finns det andra mer effektiva alternativ än infrastrukturinvesteringar. Som kärnkraft till exempel. Huvudskälet för projektet är tillväxt och ekonomisk utveckling och inget annat.
Vi talar mycket om Fjärde storstadsregionen, ett i Stockholm mycket okänt begrepp. Varför är det på detta viset? Ja, själva namnet får ju ingen att darra av upphetsning. Nummer fyra är som bekant utanför prispallen. Kanske än viktigare är att ett varumärke måste laddas med spektakulära inslag. En vision som eggar, provocerar och utmanar. En framtida sammanslagning av kommunerna, ett mera uppkäftigt politiskt språkbruk, en gemensam exploatering av Norsholm eller någon annan fantasieggande tankebana. Det är bättre att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge, för att citera Verner von Heidenstam.
Mitt tredje exempel är frågan om att bilda storregioner i stället för län med mera makt till kvarvarande landstingspolitiker. Ju större regioner och ju mindre nationalstat desto lyckligare invånare tycks man mena. Totalt dödstyst i den frågan här uppe, vilket i och för sig glädjer mig som inte tror på idén. Men skillnaden i engagemang regionalt respektive centralt är ändå fascinerande.
Den allt överskuggande frågan på central nivå är EU-ordförandeskapet. En högt uppsatt person i kanslihuset sade härom veckan till mig att mindre viktiga frågor som landshövdingutnämningar därför får vänta. Allt har sin tid - en kommentar som jag härmed skickar vidare till Correns läsare.
Vissa dagar sammanfaller östgötahjärtat och Stockholmshjärtat. Som för några veckor sedan då AIK blev svenska mästare i herrfotboll och Linköping i damfotboll. Snacka om en fullträff! Jag vill ha mer av sådant.
Björn Eriksson