Den privata säkerhetsbranschen är en snabbt växande tillväxtsektor. Under min tid som rikspolischef var den fortfarande mindre än polisen i antal människor, men sedan dess har den med råge passerat ordningsmakten. Och den utvecklingen lär komma att fortsätta. Behovet av att känna sig trygg stiger samtidigt som den offentliga verksamheten får allt större problem att finansiera sig via skattsedeln. Vem ska fylla kostymen när polisen inte förmår leverera den trygghet som medborgarna efterfrågar? Hittills har säkerhetsbranschen glidit fram lite i smyg och successivt tagit sig en position i det offentliga rummet. Den strategin kommer knappast att fungera framöver.
I den allmänna debatten är tankar om hur man skulle kunna utveckla arbetet med till exempel ordningsvakter och väktare en bristvara. Det finns fortfarande från vanliga journalister och intellektuella en arrogans och typiskt uppifrånperspektiv gentemot dessa yrkesgrupper. Samtidigt kan vi se att de i praktiken finns på platser, även allmänna platser, där man bara för tiotalet år sedan aldrig såg till dem. Verkligheten är alltså en annan än den som förmedlas i den vanliga retoriken.
Väktare och ordningsvakter tar över många mycket svåra arbetsuppgifter beträffande ordningshållning utan att det finns ett organiserat samarbete eller support från polisen. Exempelvis tunnelbanan i Stockholm. Tidigare fanns en så kallad tunnelbanepolis om cirka 200 poliser. Dessa har i dagsläget mer eller mindre försvunnit och arbetar främst vid större händelser, såsom fotbollsmatcher. Arbetet i tunnelbanan har övertagits av ordningsvakter och väktare. Många arbetar stationärt i lokalsamhällets problemområden där de ofta skaffat sig ingående kunskap om de mest brottsutsatta miljöerna och individerna. Det är en viktig men ofta outnyttjad resurs. Bilden av en växande privat säkerhetsindustri är densamma om vi talar om klassiskt utredande av vissa brottstyper. Privata aktörer utreder och skickar resultaten till polisen som efter kvalitetskontroll skickar det hela vidare till berörd åklagare.
Också allmänhetens attityder till så kallade integritetsintrång ändras, som till exempel kameraövervakning. 9 av 10 politiker tycker att kameror ökar tryggheten i samhället (SKOP 2012) och enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) är de flesta svenskar idag positiva till kameraövervakning på offentlig plats.
Det går naturligtvis att tänka bakåt och driva tesen att den verksamhet jag talar om i allt väsentligt ska bedrivas av polisen. Det är knappast längre en realistisk utgångspunkt. Det handlar snarare om att svänga pendeln från att polisen och andra offentliga aktörer ser privat säkerhetsindustri som ett hot, till att se den som ett önskat och utbyggt komplement. Hur denna nya strategi ska se ut och hur det offentliga ska utöva sin styrning finns all anledning att begrunda.