Dels för att jag och hustru Helena bott där i över 13 år men kanske framför allt eftersom man samlat så många prylar. Själv är jag slängare och hustrun sparare. Förhandlingsarbetet om vad som ska med till Bromma respektive Ydre har pågått i månader. Behöver ni läsare en bra förhandlare vänd er med fördel till Helena. Därmed har ni förstått att jag inte gått segrande ur striden. Jag har inget emot att äga barnens mjölktänder i tändsticksask eller kepsar från Härnösandspolisen, men 11 morgonrockar varav den äldsta är från 60-talet är måhända att överdriva klädbehovet. Sedan jag av misstag slängt hustruns brudkrona blev dock min förhandlingssituation något besvärlig!
Nu har vi stått i ett hav av flyttkartonger i Bromma med hustrun som arbetsledare. Då kommer hennes storhet i dagen. Mängder av prylar är på mirakulöst sätt nu smakfullt utplacerade i villan och hemkänslan har kommit tillbaka.
Att vara landshövding är det roligaste jag hittills upplevt på yrkesfronten. Att inom vissa ramar få tänka högt och ha cheferna på 200 kilometers avstånd i regeringskansliet är ett privilegium. Att de dessutom är ett 20-tal statsråd som kan ha svårt att styra en talträngd hövding gör inte saken sämre!
Apropå talträngdhet har jag reflekterat lite över varför politiker tycker att man yttrar sig i frågor som de anser att man inte har med att göra och att tidningar som Corren skriver för lite om just deras uppfattningar. Som exempel har anförts byggandet av höghus i Linköping, synpunkter på vägprioriteringar i länet samt frågor kring flygplatserna i Linköping och Norrköping.
För mig är detta lite av ett intellektuellt haveri. Som statens representant är det en tjänsteplikt att yttra sig kring sådant som berör ett riksintresse. Att förorda en munkavle kan som jag ser det inte vara rätt väg att gå. Att kritisera de uppfattningar en landshövding har är en helt annan sak. Det är en del i begreppet demokrati. Tycker man att egna kommunala eller regionala synpunkter inte når fram får man väl fundera över varför man inte hörs. Måhända faller detta tillbaka på hur man själv uttrycker sig. Tidningar är inga megafoner för makthavare. De ska spegla samhällsdebatten och då krävs det ju att uppsatta personer tillåts uttrycka sig.
I Stockholm slås man av hur mycket vi östgötar har att göra för att bli accepterade i finsalongerna. Jag glömmer aldrig ett statsrådsbesök - jag säger inte från vilken regering - där pressemissarien från departementet vänligen upplyste mig om att i Linköping finns en tidning, Corren, som man varmt rekommenderade mig att kontakta för en spännande statsrådsintervju. Detta var kutym för betydelsefulla högdjur som det var viktigt att vi tog till oss. Ordet lantis nämndes inte men det låg i luften. Härtill kom det välmenande rådet att före statsrådets ankomst till besöksorten byta från landshövdingebil till en skitig Volkswagen för att exponera statsrådets folklighet. I sådana situationer ställs självbehärskningen på svåra prov!
Så här i min första krönika vill jag ta tillfället i akt att tacka alla östgötar för ett enastående stöd från vanliga gräsrötter upp till näringslivet och politikerskrået. Under kommande år gäller det att verka som självutnämnda östgötaambassadörer i Stockholm med drivkraften hämtad från boendet i Ydre. Gud nåde den som ifrågasätter lanthandeln i Asby eller Naturrum på Torpön!
Björn Eriksson
Björn Eriksson är numera före detta landshövding i Östergötland