I den gren av nationalekonomin som sysslar med offentliga finanserär blodgivarna en paradox. Om man låter marknaden ta över får manmindre blod. Människor vill ge; blod är en dålig handelsvara.
För ett par helger sedan funderade jag över avstånd. Då klättradejag över gammelskogens välta stammar på familjens skifte i södraSmåland. Rundan genom skogen brukar ta en halvtimme; efter en och enhalv timmes klättrande på stammar och över nya myrar hade jag tappatorienteringen och fick gå på scoutmanér efter solen och kraftledningarför att komma ut. Om detta hade hänt i Sörmland eller Uppland, hurmycket skulle rikspressen -- Stockholmstidningarna -- ha skrivit då?
Skogsägare är nästan som blodgivare. När jag arbetade påexpertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) -- långt innan jagsjälv blev med skog -- grubblade en professor i nationalekonomi överdetta egendomliga släkte. Hur man än vände och vred på saken gick deraslångsiktiga satsningar aldrig att räkna hem -- åtminstone inte meddagens priser på massaved.
Sedan mötte jag min svärfar. Han lärde mig hur man kan gå med röjsågi ett björkskifte och drömma om en tavla av Ilya Repin. Raka, grovagranar är lika mycket skönhet som sågtimmer. Tallar som vuxit i ettskogsbryn blir de vackraste statyer man kan tänka sig när man befriardem från sly och granar.
Det som nu hänt riskerar att leda till en samhällsekonomiskkatastrof -- alldeles bortsett från hur sorgligt det är, när devackraste pelarsalarna ramlat huller om buller och tagit bort vägen jagbrukade springa på. Alla års arbete som svärfar och jag lagt ned är medens bortsopade. Det har snart gått en månad, men sorgen har inte sattsig.
Skogen är den mest inbringande delen av svensk exportindustri. Ingenannan industri tjänar så mycket pengar med så lite import. I detta ärskogsägarna den första, ganska dåligt betalda länken. Som utredare kanjag känna en ilning av glädje när jag är ute och gallrar, att göranågon nytta för handelsbalansen -- men de flesta av mina grannar harandra drivkrafter, kanske jakten, kanske skogen sompensionsför-säkring, men inte minst skönheten.
Vad som nu hänt är för-ödande för moralen. Skogsägare som aldriggallrat har skogen kvar. Mitt gallrade skifte har blivit enslutavverkning, långt innan det egentligen var dags. Runt omkring mighar grannarna tappat modet. Vart ska den svenska skogen ta vägen, om deinte lyckas överföra glädjen till sina barnbarn?
I bästa fall repar skogsägarna mod och tittar nyfiket på vad somhänt. Några björkar och tallar står kvar bland de fallna granarna. Detska jag komma ihåg om femton år, när det är dags för röjning bland detsom skjuter upp ur rotvältorna. Då kommer fler granar att stryka med,när jag går och väljer vilka som ska få stå kvar.
Men lusten och glädjen är viktig. Blodgivare och skogsägare görekonomernas modeller mer komplicerade, men inte mindre fascinerande.Altruismen, skönheten är viktiga faktorer för att förstå hur samhällenoch ekonomier fungerar. Det är ganska trösterikt.