För tre veckor sedan skadades en vän i en allvarlig skidolycka där mannen som körde på honom omkom. Redan dagen efter levererade en granne den första omgången middagsmat till familjen. En vecka efter olyckan bidrog jag med indisk takeout. När 14 dagar gått hade de fått så mycket mat av vänner, grannar och bekanta att de delade ut en lasagne till oss.
Jag vet inte om “Meal Train” (måltidståg) är en typisk amerikansk företeelse men det dyker ofta upp i samband med tragedier och händelser när någon behöver extra hjälp – nyss hemkommen från BB fick jag flera dagars matleveranser.
Måltidståget är en del av vår vardag som känns fjärran från all galenskap, vattenglas-stormar, och domedagsprofetior som upptar nyhetsrapporteringen.
När president Trump fiskar efter ännu ett bottennapp och demokraternas presidentkandidater tycks redo att använda Sovjetunionen som förebild (Kandidat Bernie Sanders gjorde det redan 1988!) känns det bra att stiga ut i vårsolen och tänka på allt som faktiskt fungerar men som jag är rädd att vi alltför ofta tar för givet.
Vi kan börja med alla frivilliga krafter som utgör stommen i det amerikanska samhället. Ta till exempel träden som ska planteras på vår gata under våren. Trädkommittén, en grupp eldsjälar i 70- och 80-årsåldern, tycker att vi behöver åtminstone nio plantor som de sedan kommer vattna hela sommaren.
Eller ta lekplatsen som uppfördes i grannbyn över en helg av föräldrar som i flera månader samlat in pengar till bygget. Eller måltiderna som kyrkorna lagar och serverar till gamla och hemlösa. Eller vägkanterna som städas av olika lokala företag.
Vi fortsätter till en middag hos grannen där en gäst med ett knäpp på sin Iphone släcker lamporna i vardagsrummet i sitt hus högst upp på gatan. ”Nu blir barnen förvånande”, säger han och skrattar innan han tänder igen.
Ingen reagerar ändå nämnvärt på denna nymodighet. Vi är ju vana vid att de tekniska framstegen skenar, från det alldagliga – husdjurskameror och robotmöbler – till det livsviktiga, som den splitternya apparaten på mammografin och det genetiska testet som förklarade min mans diffusa symptom.
Att vi numera kan beställa vad som helst på Amazon och få det hemskickat inom högst två dagar är så självklart att vi aldrig reflekterar över den väloljade kedjan av banbrytande teknologi som ligger bakom eller varför just vår del av världen sjuder av innovation. Vi ser fram emot samma-dag-leveranser istället.
Låt oss även titta in på det lokala sjukhuset som ligger 200 meter från vårt hus. Där föddes våra tre barn och servicen var så fulländad att jag skämtat att jag skulle kunna få tre barn till bara för att få vistas där igen. Jag bytte förresten nyligen läkarmottagning när jag tyckte att kommunikationen började svikta. Hos min nya läkare svarar någon direkt i telefonen och tid går alltid att få samma dag (Nej, jag är inte förmögen och försäkringen är inte lyxig) .
Vi avslutar med en tur till centrum i min hemstad Newburyport som för bara några decennier sedan var i så dåligt skick att ledande politiker ville riva alltihop och bygga en stor parkeringsplats. Efter en bitter strid vann de som förordade restoration och i dag är de historiska tegelstensbyggnaderna hjärtat i stadens renässans.
Ett avgörande politiskt beslut, en olycka i skidbacken – och inget är sig längre likt. Så när jag hör politiker och aktivister säga att de vill “störta systemen” drar jag öronen åt mig. Kanske kommer de flesta av oss aldrig inse vad vi riskerar att förlora förrän det är borta.