Nyligen var jag i Sudan. Jag besökte de södra delarna av detta stora land.
I söder finns nu, efter åratal av krig, ett fredsavtal. Med fred och ökad stabilitet börjar denna landsända sakta återhämta sig.
Men utmaningarna är stora, analfabetismen är bland de högsta i världen, barnsoldater ska rehabiliteras, Hiv-spridningen oroar och kvinnors rättigheter åsidosätts. Det finns likafullt en positiv process som Sverige och världen har all anledning att stödja.
Utvecklingen i Darfur riskerar dock att kasta Sudan tillbaka i mer omfattande oroligheter. Och Darfur är som ett öppet sår för Afrika och hela världen. Det är utan tvekan en av de allvarligaste kriserna det internationella samfundet har att hantera. Jag var i flyktinglägren och kallar det för helvetet på jorden. Människor som tvingas leva i läger, med få möjligheter att påverka sin egen vardag och framtid, är år efter år beroende av andra och känner hur vanmakten ökar.
Våldet, kränkningarna av internationell humanitär rätt och brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter. Fyra miljoner människor är på flykt, och i behov av humanitärt stöd. Över två miljoner lever i läger. Minst 200 000 har dödats sedan konflikten började våren 2003.
Och situationen har förvärrats. Enbart i år har mer än 85 000 människor tvingats fly. Kränkningarna mot civilbefolkningen handlar om systematiska övergrepp och brutalt sexuellt våld mot kvinnor.
Även den humanitära hjälpinsatsen påverkas av osäkerheten. Hjälparbetare attackeras, utrustning och fordon stjäls och byråkratiska hinder stoppar hjälpsändningar. Humanitär personal har arresterats och utsatts för misshandel och sexuellt våld. Det har lett till att hjälporganisationer tvingats lämna Darfur. Alla stridande parter har del i ansvaret, såväl sudanesiska myndigheter som rebeller och beväpnade kriminella.
Mitt besök i Sudan var inriktat på kvinnornas och barnens utsatta situation, eftersom det är de som drabbas hårdast av övergrepp och brist på säkerhet. Sudans regering har ett ansvar för att skydda sin egen civilbefolkning - och att ställa förövarna inför rätta och att förhindra fortsatta kränkningar.
I dagarna har Sudans regering gått med på ökad FN-närvaro i Darfur. Jag hoppas det är ett tecken på att internationella påtryckningar ger långvarigt resultat och att vi snart kan se en politisk lösning på denna djupa och svåra konflikt, som har så många offer.
Jag har länge krävt ett starkare internationellt engagemang för Darfur. Samtidigt har jag nu på plats kunnat se vad Sverige gör. Vi är en uppskattad aktör. Sverige är det femte största humanitära givarlandet. Jag träffade många engagerade svenskar; poliser, biståndsarbetare, kyrkligt aktiva, Svenska Räddningsverket, militära rådgivare och diplomater som varje dag försöker lindra nöden. Samtidigt som jag kräver ökat sudanesiskt ansvarstagande ser jag nu över hur Sverige tillsammans med andra givare kan ge ytterligare stöd till främst de utsatta kvinnorna och barnen.
Vid toppmötet i FN för ett och ett halvt år sedan enades stats- och regeringscheferna om att stödja principen om skyldigheten att skydda: att stater har ett ansvar att skydda sin civilbefolkning, att det internationella samfundet har en skyldighet att agera när stater inte kan eller vill axla det ansvaret. Situationen i Darfur ställer frågan om hur denna viktiga princip ska omsättas i praktiken.
Hur det internationella samfundet bäst ska bidra till att skydda civila i konfliktsituationer är en nyckelfråga som jag kommer att följa upp i samråd med FN, Röda Korset, andra länder och viktiga humanitära aktörer.
Gunilla Carlsson, biståndsminister