TV-reportern Hanna Wilenius kan vara glad att hon fortfarande lever. Statsministerns livvakter hade ingen möjlighet att avgöra om det var vatten och inte någon livsfarlig vätska som hon sprutade på Fredrik Reinfeldt. De hade all anledning att snabbt försöka oskadliggöra en tänkbar terrorist.
Ett humorprogram med en ihjälskjuten programledare hade väl blivit riktigt skojigt!
Därmed inte sagt att liknande attentat mot personer utan livvakter hade varit mera lyckade försök i humorgenren.
Det sänds allt fler svenskproducerade humorprogram i tv. De flesta saknar precis som det tänkta programmet för Sveriges Television ett genomarbetat manuskript. I stället hoppas man på att de medverkandes spontana reaktioner på överraskande situationer ska vara skrattframkallande. Det är de sällan.
Sista tiden har olika kommersiella kanaler på sen kvällstid sänt repriser av klassiska amerikanska och brittiska humorserier som Seinfeld, Ett herrans liv, Katherine Tate Show, Lenny Henry med flera. De utmärks alla av manuskript där situationer och repliker sitter som gjutna. Det är mycket begärt att svenska manusförfattare skulle hålla samma kvalitet. Men de kunde åtminstone försöka.
Svenska TV4 sände den här veckan sista avsnittet av sin humorserie Tack gode gud! Deltagarna kastas där in i olika scener där de inte har en aning om vad som förväntas av dem, utom att de ska göra något roligt av situationen. Det har de sällan lyckats göra. Och varför har någon trott att de skulle kunna det?
Men det är inte bara svenska humorprogram som är svaga. Också prisade dramaserier är ofta påfallande slarvigt gjorda. Det gäller till exempel serien Kronprinsessan och serien om ett terrorangrepp i Stockholm. Inte i någon av dessa serier har man brytt sig om att försöka förankra händelseförloppet och rollfigurerna i någon sorts verklighet.
Den amerikanska serien om Vita huset har haft ett flertal experter på amerikansk politik inblandade i manusarbetet. Det har gjort att allt som sägs och händer hade varit helt tänkbart. Självklart har man sedan tillåtit sig att dramatisera förloppet och också romantisera de inblandades agerande, men aldrig mer än att serien känts förankrad i verkligheten.
De svenska serierna däremot, har jag upplevt som fullständigt orealistiska. Så kan det inte gå till, så agerar inte politiker och andra som förekommer i serierna. Det intrigspel som dominerar bägge serierna är milsvitt borta från verklighetens intriger.
SVT:s andel av tittarna har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Att förklara detta med att publiken sökt sig till program med billigt effektsökeri i de kommersiella kanalerna är alldeles för enkelt.
Snarare kan man konstatera att det är SVT som i sin jakt på publik offrat kvaliteten och genomskådats av tittarna som valt andra kanaler.
Att kalla program där man sprutar vatten i ansiktet på statsministern för public service är i sig ett dåligt skämt.
Jag tror Sverige Television måste inrikta sig på ett radikalt omtänkande där man inte längre försöker vara ett allmänt tivoli utan koncentrerar sig på att göra program av verkligt hög kvalitet. Det är inte nödvändigt med två public service kanaler i den värld av massor av alternativa kanaler där vi nu lever.
Public service behövs. Men den måste då sträva efter högsta tänkbara kvalitet, vare sig det är nyheter, dokumentärer, drama eller humor som man ägnar sig åt.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com